Ja, fullständigt fågelskådarcelibat var ju inte planerat, så Niklas och jag tog en morgon bilen till ett privat reservat någon mil upp i bergen och det gav så pass mycket mersmak att vi dagen efter fick med oss Zita och Mia på en repris. Vi börjar med en frukost …

… men snart var det full fart på fruktmatningarna och många blev frukostavbrotten för att fånga ytterligare någon art på minneskortet.

Men snart delades fokus mellan matningarna och verbenorna på andra sidan frukost-
restaurangen, där en hanne White-crested Coquette med ojämna mellanrum letade nektar bland blommorna ❌.

Nere vid stranden till Nicoya-bukten ligger La Ensenada, en farm som kombinerar traditionellt jordbruk och djurhållning med turism. Dessutom är det vår resas nordvästligaste utpost, vilket innebär nya biotoper och därmed en delvis ny fauna. Stränderna kantas av
vidsträckta mangroveträsk och omgivningarna karaktäriseras av stora öppna betesmarker
med insprängda dungar och skogspartier – som gjort för att leta efter nya kryss!

Men när promenaderna var gjorda och solen stod högt på himlen var det också skönt att slappa vid poolen eller dricka en öl eller något alkoholfritt alternativ i restaurangens skugga.

En av morgnarna bokade vi in en båttur till ett större mangroveområde, där möjligheten att se den endemiska kolibriarten Mangrove Hummingbird bland mycket annat lockade. Men när klockan var slagen fanns inte en skymt av någon skeppare, trots att båten låg förtöjd vid
bryggan.

Men innan vår irritation vuxit alltför stark vaknade han från sin nattliga sovplats på durken i fören och hälsade oss utsövda, men också en smula skamsna, turister välkomna
och vi var på väg.

I den tidiga morgonen var det full fart på fågelaktiviteten, men som så ofta svårt att hinna med. Underbart att strosa runt i en välskött trädgård och försöka förstå vad det är som rör sig överallt.

Men morgonens viktigaste uppgift var ändå att hitta Black-crested Coquette – en liten kolibri som vi har enda chansen att få se just här i Arenal. Enligt personalen brukar den ses bland
verbena-blommorna ovanför poolområdet och trots att de lila blommorna täcker stora arealer hittar vi, efter lite letande, en födosökande hane. Snyggt!

Efter kvällens middag tog vi fram ficklamporna för att ta oss ner till Frog Pond, med
förhoppningen att få en skymt av Costa Ricas kanske mest ikoniska groda – Red-eyed Tree Frog.
Och det visade sig vara lättare än väntat. Där var redan en tiotal andra grodletare i full gång och på strån lite här och var satt åtskilliga grodor i olika poser för oss fotografer att, i ficklampornas sken, dokumentera för eftervärlden. Oerhört fräcka djur!

I väntan på incheckning tittade vi på den magnifika utsikten över vulkanen och sjön i sällskap av ett gäng mer eller mindre tama Great Currasow, nån Violet-headed Hummingbird och en Empidonax-flugsnappare, där det snarast var miljön som försvarade bildpubliceringen.
Även här hade vi bokat in oss i två nätter och det ska nog inte heller här bli några problem att fördriva tiden.

Området är väldigt kuperat, men här finns några trivsamma trails när det spritter i benen.
Höjden gör det också rätt svalt, men poolområdet lockade – här brukar enligt personalen en
Central American Eyelash Pit Viper hålla till om dagarna – och mycket riktigt … kanske inte lika stor och gul som en del exemplar kan bli, men likväl rejält giftig.

Dagens transport till vulkanen Arenal var 10 mil, men då kan man ju unna sig ett litet delmål längs vägen. I La Fortuna finns ett privat naturreservat, där det i flera rapporter setts
Black-and-White Owl på dagkvist, så … varför inte?
Väl där visade det sig vara ett riktigt turistjippo, men vi gick in och med lite hjälp från en lokal guide lyckades vi hitta såväl ugglan som en grön basilisk, en ödla som ibland kallas Jesusödla, efter sin förmåga att springa på vattnet.

Efter att ha ätit en provisorisk frukost och hängt in de första arterna i boendets trädgård körde Niklas oss mot dagens mål – La Selva Biological Station, som är en forskningsstation på den
karibiska sidan, där vi ska tillbringa tre dagar. Men längs vägen finns ju flera områden värda att ta en närmare titt på. Först ut blev nationalparken Braulio Carillo, en regnskogspark på drygt
47 000 hektar, döpt efter Costa Ricas tredje president.

Här gick vi en kilometerlång slinga – Quebrada Gonzales – i den ännu ovana fuktiga värmen och försökte klura ut åtminstone några av alla de ljud som omgav oss. Ett av de lättare och mer
välkända kom från en Mantled Howler Monkey, som satt och vrålade i ett träd vid parkeringen. Hade dessutom turen att springa på ett gäng ”army ants” i skogen, vilka förstås följdes av
hungriga Woodcreepers och Antbirds – kul!