Plötsligt gick larmet om en alkekung i Vassbäck i Åsa. Några suddiga mobilbilder visade en fågel i sommardräkt, som simmade runt bland badande och fritidsbåtar i den sommarvarma småbåtshamnen. Som jag aldrig sett någon alkekung i sommardräkt och det dessutom var augustikryss hann jag knappt komma hem från Öland innan jag var på väg. Och visst var han på plats – dessutom stillsam och sällskaplig, vilket gav ypperliga fotomöjligheter. Kul!
Gott väder och vadartid brukar vara ett vinnande koncept för en Ölandsresa – sagt och gjort. Några goa campingdagar med tidiga morgnar, långa promenader och en och annan fågel … men också lite konst på VIDA och flera goa fikastopp 🙂
Vid Järavallen i Skåne har sedan några år ett litet bestånd av en av de senaste nykomlingarna i den svenska fjärilsvärlden lyckats etablera sig. Vädret var soligt och fint och inget akut stod på ”att göra”-listan, så snart stod jag bland blommande nyponbuskar och fotograferade för glatta livet. Ja … så här ser de ut …
Eftersom vädret inte kunde vara lämpligare passade vi på att svänga förbi Grinduga och den vägsträcka som numera sköts på bästa sätt för fjärilarna – och därför i folkmun fått det passande namnet Fjärilsvägen. Kattunvisslare är en specialitet för området som vi såg, men roligast var nog att för första gången få se en av Sveriges största fjärilar – aspfjäril.
… och vi kommer allt längre söderut. Fjällgåsprojektets framgångsrika arbete visar sig vid Lillfjärden mitt i Hudiksvall, där ett ökande antal fjällgäss tillbringar somrarna. När vi var där såg vi 47 stycken av denna näpna lilla gås.
… var en väldigt trevlig bekantskap. Gick några långa och rätt krävande promenader i riktigt fin barrskogsmiljö.
Fågelmässigt har resan varit näst intill succé … det är väl bara den tretåiga hackspetten man mer eller mindre kunde räknat med att ha fått in … och sista morgonen säger plötsligt Zita – ”Där sitter den!”. Javisst – så var även den klar … och som en extra bonus fick vi sällskap av en nyfiken lavskrika på vägen tillbaka till bilen.
En vanlig orkidé i dessa skogar är skogsnycklar.
På vägen ner mot kusten passerade vi skylten som visar var polcirkeln går … trodde jag. Men nu visade det sig att polcirkeln, beroende på variationen i jordaxelns lutning, för närvarande rör sig norrut med cirka 15 meter per år – eller 1500 meter på 100 år.
Jaja – vi passade på att fixa lite snabbmakaroner och köttfärssås nere vid Lilla Luleälven på samma gång 🙂
Javisst fanns här en och annan mygga, men långt ifrån så illa som ryktet gjorde gällande. Nu var det dags för Zita att kryssa videsparv … och för oss båda att höra sjungande dvärgsparv för första gången. Och det gick vägen – videsparven hörde vi bara, men dvärgsparvarna visade upp sig fint i detta norrländska myrlandskap.
Om resan till Abisko i stort följde inlandsvägen blir det kustvägen söderut. Första stoppet efter att ha lämnat Abisko i allt annat än inbjudande väder blev däremot Kiruna, där Zita köpte en ny regnjacka och jag ett nytt liggunderlag. Men viktigast var ändå besöket vid Institutionen för Rymdfysik … eftersom det är lättast tillgängliga lokalen för lappmes vilket också gav en bildmässig kvalitetsförbättring 🙂
Ja, då var vi i själva sinnebilden för fjällvärlden. Efter en magiskt fin inledning tog vinden i och det blev – även i detta avseende – som man tänker sig fjällvärlden, med växlande mörka moln och strålande solsken ackompanjerat av en ihållande hård västvind.
Tyvärr öppnade liften upp till Njulla inte förrän imorgon, men det hindrade inte diverse promenader – bland annat i Stordalen, strax öster om Abisko.
Passade på att pröva det egenhändigt tillagade torrfodret – köttfärssås med snabbmakaroner. Mmmmm!
Gick en sväng på Kungsleden, så kan man bocka av den på sin bucket list också 🙂
