Hösten, som många dagar har inletts vid Lerjan, tar stora kliv, ostvindarna biter i kinderna och trots dunjackan blir det snart kallt när man står stilla. Det har varit gott om mesar av allehanda sorter – först svartmesar och stjärtmesar, mot slutet mer blåmesar och talgoxar. Så en morgontidig blåmes får väl bli sinnebilden för en snart överspelad höst.
Almanackan under de första veckorna i oktober var så gott som tom, bilen var fulltankad och schemat kunde inte varit bättre med mycket sammanhängande ledighet.
Det var som upplagt för succé 🦆❌
Men dagarna blev till veckor och inget riktigt tungt dök upp. Suget blev ändå för stort, så på söndagen vecka 42 åkte Hage och jag över på en tvådagarsvisit … och som alltid blir det ju rätt trivsamt när man väl kommer dit! Och några arter blir det ju alltid 😊
Zita har aldrig vare sig varit på Nidingen eller åkt ribb-båt och Niklas och Mia hänger med,
så därför blir det ett snart återseende efter drygt fjorton dagar. Vädret är med oss och trots
regnvarningar lyser solen från en nästan helt klarblå himmel och vattnet ligger platt som ett dansgolv. En tumlare visar upp sig fint.
Rostsångaren har varit svår de senaste dagarna, men det dröjer inte mer än en halvtimme innan Niklas hittar den från fyren på samma plats jag såg den för två veckor sedan och Zita ser den strax efter.
Mia är tyvärr inte lika lyckosam, men med vårt ”mission complete” byter vi till badkläder och hoppar i nere vid hamnpiren. Härligt!
Men det verkar som om SMHI kommer att få rätt så vi tar vara på de sista solstrålarna och dukar upp en riklig och god gemensam lunch innan regnet kommer. Det börjar som duggregn, men snart regnar det rätt bra och när ribb-båten hunnit halvvägs mot Gottskär
öppnar sig himlen.
Men som syns på fotot är vi lika glada för det – det blev en bättre dag än väntat trots allt!
I början av juni fångades en trolig rostsångare i näten på Nidingen, den sista av rödsångarna som jag har kvar. Bilderna ser bra ut och en fjäder samlades in. Tyvärr sågs aldrig fågeln igen och jag glömde bort alltsammans – tills samma fågel återfångades i slutet av månaden.
Sebastian Sjöfors lade på Facebook ut ett upprop om att åka ut måndag 30 juni och jag anmälde mig – på vinst och förlust. Morgan hängde också på och på plats i Gottskär klockan 09.30 var elva entusiastiska skådare. Skrev till Andy Hultberg som jobbade på ön och han gladde oss med att den översomrande lunnefågeln i alla fall var på plats – men rostsångaren hade man inte sett röken av.
Väl på plats kändes det värre än nålen i
höstacken – växtligheten är massiv och ogenomtränglig och det är svårt att veta var man ska leta. Dessutom är lunnefågeln inte sedd på en timme 😓
Men … så simmade lunnefågeln fram strax utanför stranden i nordost och när vi halvtimmen senare satt och fikade kom Andys dotter Elma tillbaka efter en nätrunda och berättade att hon hört en lockande Sylvia som inte lät som en ärtsångare vid det s.k. hönshuset. Utan större förhoppningar tog vi oss dit och … mycket riktigt … och det
låter dessutom riktigt bra för rostsångare.
Efter någon timmes fåfänga försök att få syn på fågeln bytte vi strategi och klättrade upp i en av fyrarna – längre avstånd men bättre vinkel. Och plötsligt ropar Morgan att han ser den och strax efter ser jag den kort.
Slutet gott, allting gott … eller ja, den som lever får se!
Efter en i fågelvärlden rätt stillsam majmånad surrar det så i telefonen. Vad som verkar vara en balkansångare, dvs. den östliga varianten av bergsångare, sitter och sjunger i ett buskage vid Möckelmossen. Zita och jag är nere och promenerar vid Koggerudden och jag tänker att den snart är försvunnen, men min adrenalinnivå stiger konstant i takt med att larmen fortsätter att droppa in. Så – tillbaka i Varberg är statusen fortfarande god och snart rullar Passaten österut. Nervöst när fågeln plötsligt lämnar sin buske och försvinner in i en större dunge, där den under den följande timmen enligt larmen inte kan återfinnas. Men jag rullar vidare och på Ölandsbron kommer det förlösande larmet – fågeln är tillbaka i sitt favoritbuskage. En hiskelig massa bilar vid parkeringen, men Hage – som kommit fem minuter före mig – håller en plats och snart står jag i klungan och tittar/lyssnar på fågeln. Enligt nya världslistan är det art nummer 462 i Sverige – GRATTS Lasse!
Mest eftersom nätet bombades av snygga närbilder på mindre sumphöna tagna vid Karpalundsdammarna var jag där i gryningen den 24 maj. Och visst var den väldigt samarbetsvillig i sitt lilla dike och blev därmed fågelart nummer 434 som jag fotograferat i Sverige.
… och när man ändå redan är i Skåne är det ju lika bra att komplettera årslistan så det blev
såväl fältpiplärka vid Drakamöllan, kornsparv vid Peppinge och Skånekryss på stripgås i Näsbyholm.
Ja, kanske inte som man tänker sig det, men den första maj gick Ann-Jeanette Fagerblom i
pension och bjöd alla närvarande på kladdkaka och grädde – vid fyren på Morups tånge så klart.
Och som om det inte räckte fick de som var på plats i tid dessutom se en adult, sydsträckande vitnäbbad islom och häckande hornuggla.
7 april började – som så ofta i april – vid fyren på Morups tånge. Sträcket var kanske inte så mycket att hurra för, men vädret var fint och bland de knappt 350 sydsträckande ejdrarna smög sig en helvit guding in – något jag aldrig sett förr.
Så kom larmet från Nidingen att de fångat en honfärgad blåstjärt och strax efter ringde Kalle ❌ och snart satt jag i bilen till Getterön där Micke väntade för vidare transport till Gottskär.
Vi mötte Kalle X, Robert T och Dävbuken, hoppade ombord på stationens egen båt Tuff och
tillsammans med Kjell Wallin och skepparen Tommy Järås stävade vi västerut.
Lagom till vi lade till i hamnen på Nidingen meddelade Dennis Kraft att de återfångat fågeln
och vi kunde bekvämt promenera upp till ringmärkningen och beskåda juvelen.
Tajgablåstjärt blir därmed fågelart nummer 370 i Halland ❌
… kanske inte på det sätt jag tänkt mig, men … I mitten av januari hittades i alla fall en utfärgad hane glasögonejder nere vid Texel i Holland och de följande dagarna verkade den etablera sig tillräckligt för att Hage, Dävbuken och undertecknad den sista januari hoppade in i Passaten och tog oss de drygt 100 milen för att i gryningen stå på Texels östra vall och beskåda en av världens mest mytomspunna fåglar.
Även i övrigt var Texel en spännande bekantskap, med stora
mängder övervintrande änder, gäss och vadare.
Helt klart värt ett återbesök!
Eftersom vi övernattat i Di Linh blev det samma väg upp mot bergspasset, men plötsligt försvann allt omkring oss, bussen sveptes in i sockervadd och sikten blev mindre än tre meter – men tack och lov fungerade bromsljusen på bilen framför. Till och med mopparna kröp fram i jakten på något som kunde ge riktning och vägledning.
Några hundra meter i snigelfart och sen lös solen igen och vi var ute ur molnen. Vackra vyer från ovan i alla fall.
Väl framme i Deo Nui San hamnade vi i ett annat gömsle som lät mig förbättra bilderna på några arter, men som även det idag var rätt långsamt. En Blue Pitta rörde sig hela morgonen i de närmaste omgivningarna, men tyvärr utan att visa sig.
Så vi åker vidare mot Phan Thiet, eller snarare mot det lilla samhället Mui Ne några kilometer öster om. Här ligger Cliff Resort, vårt semesterparadis för de kommande tre dagarna … Gott att känna sanden mellan tårna och flanera på stranden medan Stilla Havets ljumma vågor sköljer över fötterna.
