Ännu en lång transport på gång, men standarden på Cruz del Surs eller Civas långfärdsbussarna är väldigt hög och det är en fröjd även efter en natts åkande.
Våra reskamrater med halvannan liter sockerbomb och resterna av en lunchbulle på väg mot Puno och Titicaca.
… vår bas i Arequipa, är ett gammalt kolonialboende från 1702 beläget alldeles intill Plaza de
Armas. Men när man stängde porten bakom sig och kom in på den pittoreska innergården
försvann stadens larm och höga tempo och en idealisk plats för en ”mitt på dagen”-siesta
tillsammans en öl och en solmogen avocado och i sällskap av reskamrater och rastlösa kolibrier.
En av målen för en fågelskådare i närheten av Arequipa är
förstås saltsjön Lagunas de Salinas på 4300 meters höjd och dessutom de få resterna av uråldrig polylepisskog som finns längs den slingrande vägen dit. Fick tag på en chaufför som kunde ta oss dit och dessutom involvera oss i en coca-
ceremoni på vägen upp. Vi offrade cocablad och fick
dessutom veta hur nära naturen vi befann oss … och för egen del hade jag kanske inte mycket där att göra, enligt vår guide … 🤔
Lagom till en sen frukost når vi högslätten. Luften är tunn och det blåser en minst sagt svalkande vind.
Men soppan och brödet värmer och snart hittar vi
annat fokus. Vid en lamafarm tvärs över vägen ramlar såväl en Common Miner som den mer
lokaliserade Cordilleran Canastero och några diskret snygga Golden-spotted Ground Dove in på listan.
Efter en behaglig och oväntat bekväm nattbussfärd femtio mil söderut mötte vi ljuset strax
innan vi nådde Arequipa, Perus näst största stad och vår bas för de kommande tre dagarna. Skönt med lite lugnare tempo ett tag.
Checkade in på ett trivsamt hotell nära centrum innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd. Det är inte utan att man avundas deras saluhallar …
PUNTA LOMAS: I första ljuset stod vi redan i hamnen redo att hoppa på den öppna fiskebåt som skulle ta oss ut till shelfen och fåglarna. Våra skeppare och hans hjälpreda från Colombia berättade vådliga historier om ett tufft liv som fiskare, där de emellanåt tillbringat 40 dygn till havs när vädret varit så dåligt att hamnarna stängt 😨
Men så var det inte idag … Vi hann inte långt utanför hamnen innan Niklas fick syn på den första svartbrynade albatrossen och snart omgavs vi av tusentals gråliror som alla tycktes ha siktet inställt mot söder.
Trots lugnt väder fanns en del gammal sjö kvar och långa dyningar fick snart vår djungelman till guide att tappa såväl mångordigheten som färgen i ansiktet. Men vi andra roade oss kungligt med albatrosser, petreller, stormsvalor, labbar och någon enstaka prion. Gungigt och svårt att fotografera, men ögonföljande fokus är guld i liknande situationer.
Och så var det då fåglarna … några tusen bilder senare …
Drygt tjugo mil och tre och en halv timme med buss genom Atacamaöknens nordliga utlöpare ligger Nazca, vårt nästa etappmål. Lyckades efter lite om och men även hitta fram till Nomads Club där vi hade rum för natten.
Och väl här är det förstås en flygtur över Nazcalinjerna som gäller. Dessa linjer skapades mellan 500 f.Kr. och 500 e.Kr. och trots omfattande studier vet man än idag inte säkert varför. Fräcka är de i alla fall … och stora (den största mäter 285 meter).
Men resan fortsätter och på eftermiddagen möter vi upp Jesus och i en gemensam colectivo
rullar vi mot kusten, närmare bestämt fiskesamhället Punta Lomas, för att imorgon åka båt ut på Stilla havet i hopp om att möta albatrosser och annat i havsfågelväg.
Punta Lomas visade sig vara en riktig pärla, fantastiskt boende precis vid havet och den helt
nyfångade fisken som serverades på hamnrestaurangen var bland det bättre jag ätit … kanske gjorde miljön och stämningen sitt. Ser fram emot morgondagen!
En av de första dagarna i juli var det så dags att packa väskorna för ytterligare tre veckor i Peru, tillsammans med Niklas och Mia. Lite brötig blev kanske ditresan, med tanke på att vi redan i bilen upp till Landvetter fick reda på att flyget var inställt och vårt ersättningsflyg inte skulle gå förrän åtta timmar senare.
Nåja … allt gick i alla fall väl och vi landade till och med innan ursprungsplanen … men tyvärr följde bara tre av fyra ryggsäckar med hela vägen … och jag stod med Svarte Petter 😒 Vår chaufför från förra året Lucio hämtade upp och vi rullade söderut. En liten avstickare till Bosque de Bocatoma gav förutom en god lunch några nya lifers …
Etappmålet var Paracas, en turistanpassad kustort som så här under vintersäsongen var
trivsamt lugn. Gott att vara på plats!
Ja, en civilekonomexamen är väl något att fira med hela tjocka släkten. Sagt och gjort! God mat, underbart väder och trevligt sällskap … och så fick man tillfälle att smaka på några flaskor Moulin Touchais som legat på lagring alltsedan Petter föddes 😁
I månadsskiftet gick ryktet att ett gäng biätare även i år slagit sig ner i ett grustag utanför
Trelleborg och var på väg att inleda häckning. Så när vädret var stabilt och det dök upp en lucka i almanackan gick bilen söderut och efter att ha tittat på häckande styltlöpare vid Klingavälsån i den tidiga morgonen stod vi snart på första parkett och tittade på 4 biätare som flög fram och tillbaka utmed grusbrinken i Maglarp. Mäktigt och en smula osvenskt!
… och när det hittades en sjungande lundsångare vid Skäralid passade det ju som handen i handsken på hemvägen. Så har man i alla fall gjort debut i Söderåsens Nationalpark. Vackert!
1 juni var det dags för stor galaföreställning i Jönköping där Petter blev diplomerad civilekonom tillsammans med alla sina kurskamrater. Men innan ceremonin var vi först på bryggan och tog varsin öl.
Bättre väder kunde man inte önska, även om det blir rätt varmt i kostym. Många punkter stod på
programmet, men innan ceremonin hann vi med ett glas champagne och en suverän lunch på
restaurang Sjön vid Vätterns strand.
Sen var det slutligen dags för
examensceremonin på Kulturhuset Spira …
… följt av fotografering …
… och med utbildningsbeviset i fast hand är det dags att ta emot familjens gratulationer och kanske posera för ett porträtt. Grattis älskade Petter!
