Almanackan under de första veckorna i oktober var så gott som tom, bilen var fulltankad och schemat kunde inte varit bättre med mycket sammanhängande ledighet.
Det var som upplagt för succé 🦆❌
Men dagarna blev till veckor och inget riktigt tungt dök upp. Suget blev ändå för stort, så på söndagen vecka 42 åkte Hage och jag över på en tvådagarsvisit … och som alltid blir det ju rätt trivsamt när man väl kommer dit! Och några arter blir det ju alltid 😊
Zita har aldrig vare sig varit på Nidingen eller åkt ribb-båt och Niklas och Mia hänger med,
så därför blir det ett snart återseende efter drygt fjorton dagar. Vädret är med oss och trots
regnvarningar lyser solen från en nästan helt klarblå himmel och vattnet ligger platt som ett dansgolv. En tumlare visar upp sig fint.
Rostsångaren har varit svår de senaste dagarna, men det dröjer inte mer än en halvtimme innan Niklas hittar den från fyren på samma plats jag såg den för två veckor sedan och Zita ser den strax efter.
Mia är tyvärr inte lika lyckosam, men med vårt “mission complete” byter vi till badkläder och hoppar i nere vid hamnpiren. Härligt!
Men det verkar som om SMHI kommer att få rätt så vi tar vara på de sista solstrålarna och dukar upp en riklig och god gemensam lunch innan regnet kommer. Det börjar som duggregn, men snart regnar det rätt bra och när ribb-båten hunnit halvvägs mot Gottskär
öppnar sig himlen.
Men som syns på fotot är vi lika glada för det – det blev en bättre dag än väntat trots allt!
Efter en i fågelvärlden rätt stillsam majmånad surrar det så i telefonen. Vad som verkar vara en balkansångare, dvs. den östliga varianten av bergsångare, sitter och sjunger i ett buskage vid Möckelmossen. Zita och jag är nere och promenerar vid Koggerudden och jag tänker att den snart är försvunnen, men min adrenalinnivå stiger konstant i takt med att larmen fortsätter att droppa in. Så – tillbaka i Varberg är statusen fortfarande god och snart rullar Passaten österut. Nervöst när fågeln plötsligt lämnar sin buske och försvinner in i en större dunge, där den under den följande timmen enligt larmen inte kan återfinnas. Men jag rullar vidare och på Ölandsbron kommer det förlösande larmet – fågeln är tillbaka i sitt favoritbuskage. En hiskelig massa bilar vid parkeringen, men Hage – som kommit fem minuter före mig – håller en plats och snart står jag i klungan och tittar/lyssnar på fågeln. Enligt nya världslistan är det art nummer 462 i Sverige – GRATTS Lasse!
14 februari: Vi fick med oss sönerna på fyra dagars spa-semester i Ungern – ett land ingen av oss besökt tidigare. Och vad passar bättre en sen torsdagseftermiddag än en inledande öl på Landvetter …
15 februari: Hotel Moments Budapest är ett flott hotell, men framför allt beläget mitt i smeten, med gångavstånd till många av de sevärdheter staden har att erbjuda.
Fantastisk frukost är en bra start på dagen –
Och många steg blir det … Flanerade via Sankt
Stefansbasilikan ner mot kedjebron, den mest kända av de många broar som förbinder delarna Buda och Pest.
Här pågick en filminspelning med en helikopter och folk på bropylonerna, så området var avspärrat – vilket kanske kan förklara varför Kristofer Hivju var med på planet igår.
Men det finns ju fler broar över Donau …
Vi tog oss över till Buda-sidan där vi följde turistströmmen och knallade upp till Fiskarbastionen och slottet innan hungern kom krypande och vi tog en Uber till Stora Saluhallen på tillbaka på Pest-sidan.
Och vad passar bättre en småkylig dag i Ungern än en gulasch och en öl?
Nästa etappmål som Budapest är känt för, även om varken Zita eller jag kände till dem, är
ruinbarerna – ruffiga utskänkningsställen där betong, graffiti och ad hoc-möblering skapar
stämningen. Den mest kända är Szimpla Kert och dit gick vi.
Osminkat, naket och onekligen rätt fräckt!
När skymningen kom var det dags för nästa upplevelse, en rundtur på Donau för att se staden från vattnet. Alla offentliga byggnader nere vid floden är fasadupplysta och det är en
imponerande stadsbild som möter oss. Inte blir det sämre av att turen innefattar obegränsad
konsumtion av ungerskt bubbel, där påpassliga servitörer ser till att glasen aldrig är tomma.
16 februari: Eftersom killarna efter båtturen ansåg att de igår inte fått riktig koll på Szimpla Kert blev det en lite senare morgon. Idag står spa på programmet. Av stadens alla bad hade vi bokat in några timmar på Széchenyi termalbad, på lagom promenadavstånd från hotellet.
Sen blev det lite slöande på hotellet och
naturligtvis streetfood-käket nummer ett
i Budapest – langos.
17 februari: Flanerade runt kring floden efter ännu en fantastisk frukost i väntan på
hemresan.
Gott väder och en föraning om den vår som snart kommer … även i Sverige
… kanske inte på det sätt jag tänkt mig, men … I mitten av januari hittades i alla fall en utfärgad hane glasögonejder nere vid Texel i Holland och de följande dagarna verkade den etablera sig tillräckligt för att Hage, Dävbuken och undertecknad den sista januari hoppade in i Passaten och tog oss de drygt 100 milen för att i gryningen stå på Texels östra vall och beskåda en av världens mest mytomspunna fåglar.
Även i övrigt var Texel en spännande bekantskap, med stora
mängder övervintrande änder, gäss och vadare.
Helt klart värt ett återbesök!
Mest för omväxlingens skull packade vi våra väskor och tog bussen tio mil
söderut längs kusten till en plats som
heter Long Hai, mest känt som den siste kejsaren Bao Dais semestertillhåll.
Hamnade på en billig, men oerhört
bekväm tvåvånings liggbuss som erbjöd traditionellt vietnamesiskt
risfältspanorama utanför fönstren.
Tyvärr låg inte Long Hai längs rutten och vi blev avsläppta mer eller mindre “in the middle of nowhere”.
Jaja … vi visste åt vilket håll vi skulle och rullade iväg våra väskor längs vägkanten … men snart insåg vi att det var åtskilliga kilometer kvar … kan man få tag på en taxi eller liknande?
Ett gäng tjejer blev nyfikna på turisterna som kom gående med sina rullväskor och snart
upphörde de med vad de höll på med och engagerade sig i våra transportproblem. Det visade sig snart – trots knagglig engelska – att de höll på att förbereda för morgondagens bröllop och erbjöd att skjutsa oss i den minutiöst välputsade och pimpade bröllopsbilen !!!
Efter en ståndsmässig transport genom ett fiskoljeluktande Long Hai var vi så framme vid Fleur de Lys Resort, vårt hem de sista tre dagarna i Vietnam. Poolen var tyvärr trasig och tömd på
vatten, men havet och en härlig beach ligger ju alldeles utanför.
… och här fortsatte semestern i sin stilla lunk … långa promenader, sol och bad, nån drink i skuggan och god mat. Tröttnade man på det kunde man alltid ta kameran och plåta lite av gatulivet eller det rätt rika fågelliv som fanns runt omkring oss.
… eller andra bekantskaper …
En förmiddag var det marknad inne i Long Hai och vi tog en lång och soldränkt promenad dit. Här var det fisk i massor och berg av nyslaktade kycklingar, men också kläder och husgeråd. Helt enkelt en autentisk vietnamesisk marknad. Och längs vägen låg snabbmatsstånden på rad, med outsinliga erbjudanden
om Ban Mi.
Men allt gott har ett slut och vardagen närmar sig – innan dess har vi drygt ett dygns resa framför oss. Vietnam har varit en väldigt trevlig bekantskap, som Thailand var för kanske trettio år sedan. Hit kommer vi gärna tillbaka ❤
Det blev några lata dagar i solen, värmen och vattnet vid Cliff Resort i Mui Ne och …
en imponerande frukostbuffé som slår det mesta vi upplevt.
Egentligen inte mycket att berätta om – långa morgonpromenader längs stranden, bokläsning i skuggan vid poolen, ett och annat bad … men ett recidiv i hjärtflimret stör min frid – bokar i alla fall in en konvertering när vi kommer hem. Gott att ha Tobbe!
Eftersom vi övernattat i Di Linh blev det samma väg upp mot bergspasset, men plötsligt försvann allt omkring oss, bussen sveptes in i sockervadd och sikten blev mindre än tre meter – men tack och lov fungerade bromsljusen på bilen framför. Till och med mopparna kröp fram i jakten på något som kunde ge riktning och vägledning.
Några hundra meter i snigelfart och sen lös solen igen och vi var ute ur molnen. Vackra vyer från ovan i alla fall.
Väl framme i Deo Nui San hamnade vi i ett annat gömsle som lät mig förbättra bilderna på några arter, men som även det idag var rätt långsamt. En Blue Pitta rörde sig hela morgonen i de närmaste omgivningarna, men tyvärr utan att visa sig.
Så vi åker vidare mot Phan Thiet, eller snarare mot det lilla samhället Mui Ne några kilometer öster om. Här ligger Cliff Resort, vårt semesterparadis för de kommande tre dagarna … Gott att känna sanden mellan tårna och flanera på stranden medan Stilla Havets ljumma vågor sköljer över fötterna.
Vi vänder söderut igen med slutmålet bad och sol vid kusten, men innan dess är det en plats kvar att utforska – Di Linh. Egentligen är det inte samhället i sig som är spännande, utan
bergspasset Deo Nui San någon mil söder om. Resan tar knappt två timmar, men vi passar på att äta en stabil Vietnamese Hot Pot-lunch på en restaurang längs vägen – mycket feta köttbitar,
ännu mera grönsaker och några risbrännvinsshots som vår chaufför bjöd på 🤔😀
Vacker väg de sista två milen upp mot passet och det märks att kaffe inte bara är fantastiskt gott i Vietnam, men också en av de viktigare grödorna uppe i bergen. Som vanligt här blev det direkt transport till ett gömsle, men aktiviteten var väldigt låg och det känns ibland som en rätt meningslös form av skådning när man hör att det finns fåglar i skogen runt omkring.
Roligast, innan vi åkte tillbaka till Di Linh och hotellet, var fina obsar på ytterligare en endem – Red-vented Barbet – som kom flygande och landade i ett närliggande träd efter lite playback.
Lämnade Da Lat medan det
fortfarande var mörkt och rullade på
slingriga vägar mot nordväst, Målet var även idag nationalparken
Bidoup, men en mer västlig del än den vi besökte igår.
Detta är cutians hemmamarker, det vill säga Vietnamese Cutia, den av två cutia-arter som finns i ett
begränsat område i västra Vietnam och östra Laos.
Och visst … snart fick vi såväl höra som se några individer i
nationalparkens blandskogssluttningar.
… och när Duy frågade om vi skulle ta en liten omväg för att leta
efter ytterligare en nästan-endem – Short-tailed Scimitarbabbler –
var svaret givet. Snart klättrade vi uppströms på hala stenar i en
tätbevuxen bäckfåra alldeles invid vägen och fick se skymtar av en stissig fågel som när den landade satt högst en kvarts sekund innan den letade ny position. Ett tillfälle då “titta och tryck” känns befogat och resultatet blev ju över förväntan …
