Såg att Ridgeway’s Hawk var möjlig att se i en gated community i Punta Cana och vi var snart på väg … men … så lätt var det inte … jaså, vi har ingen inbjudan … då får ni vänta utanför till
informationen öppnar om halvannan timme … nej, det finns inget annat sätt …
Fan, tänkte jag och vi var på väg att sätta oss i bilen och åka därifrån när ett bekant läte hördes från buskarna alldeles invid bilen … och … där var den. En lätt orolig Ridgeway´s Hawk jagades av upprörda småfåglar genom grenverket för att till slut landa på en lite öppnare gren och jag fick även lite bilder. Så svårt, men ändå så lätt 😄😄😄

Platsen vi valt ligger på sydkusten och heter Bayahibe, ett karibiskt semesterparadis. Här blir det lugna dagar i solstolen och svalkande dopp i poolen eller havet …
Men eftersom hotellet ligger granne med nationalparken Cotubanamà blev det också lite
promenader tidiga morgnar och sena kvällar. Gott liv helt enkelt!

Idag fanns möjligheten att täppa till sista möjliga luckan i endemiska arter på ön. Varmt och svettigt, men snart började gamar och andra rovfåglar stiga mot skyn i den tilltagande termiken … det vara bara det att det var fel arter. Troligen hörde vi vår målart ropa inifrån ett skogsparti bakom feta taggtrådsstängsel, men, men … tyvärr tvingades vi lämna innan den behagade ta till vingarna 😥

Efter dagarna vid haitiska gränsen rullade vi mot Sabana de la Mar och Los Haitises uppe på nordöstra delen av ön. Beroende på vägkvaliteten blev det mer eller mindre en heldagstripp
genom dominikansk landsbygd. Och ju längre österut vi kommer desto mindre tycks
fattigdomen vara.

Kom framåt sen eftermiddag fram till det smått overkliga hotellet Paraiso Caño Hondo mitt i ingenstans och tog en kvällspromenad i omgivningarna.

Selonodon är ett litet nattaktivt däggdjur, som lär vara ett av de äldsta däggdjuren som
existerar. Chansen fanns tidigt på morgonen längs vägen väster om Villa Barrancoli, men tyvärr … däremot drog vi själva ut till en stake-out för Bay-breasted Cuckoo, den enda endemen vi
missat och visst … efter flitigt spelande fick vi slutligen svar och göken visade upp sig en kort stund. Slutet gott – allting gott.

… och fältfrukosten smakade gudomligt …

… i hjärtat av nationalparken. Mycket närmare Haiti kommer vi inte. Frisk bergsluft och
barrskog, med fågelgrupper man mer associerar med hemma … korsnäbbar och siskor,
naturligtvis endemer.

… ligger precis på gränsen mot Haiti och på den minst sagt mediokra vägen flödar en gles men konstant ström av haitiska gästarbetare in i DR över dagen. Påtagligt var också att skogen, som var frodig och relativt välbevarad på DR-sidan över huvud taget inte fanns alls på den haitiska, där ett sterilt kalhygge tydligt markerade var gränsen går.

… och endemerna stod mer eller mindre som spön i backen …

… och kanske framför allt La Selles Thrush!