Efter en i fågelvärlden rätt stillsam majmånad surrar det så i telefonen. Vad som verkar vara en balkansångare, dvs. den östliga varianten av bergsångare, sitter och sjunger i ett buskage vid Möckelmossen. Zita och jag är nere och promenerar vid Koggerudden och jag tänker att den snart är försvunnen, men min adrenalinnivå stiger konstant i takt med att larmen fortsätter att droppa in. Så – tillbaka i Varberg är statusen fortfarande god och snart rullar Passaten österut. Nervöst när fågeln plötsligt lämnar sin buske och försvinner in i en större dunge, där den under den följande timmen enligt larmen inte kan återfinnas. Men jag rullar vidare och på Ölandsbron kommer det förlösande larmet – fågeln är tillbaka i sitt favoritbuskage. En hiskelig massa bilar vid parkeringen, men Hage – som kommit fem minuter före mig – håller en plats och snart står jag i klungan och tittar/lyssnar på fågeln. Enligt nya världslistan är det art nummer 462 i Sverige – GRATTS Lasse!

Eftersom vi övernattat i Di Linh blev det samma väg upp mot bergspasset, men plötsligt försvann allt omkring oss, bussen sveptes in i sockervadd och sikten blev mindre än tre meter – men tack och lov fungerade bromsljusen på bilen framför. Till och med mopparna kröp fram i jakten på något som kunde ge riktning och vägledning.

Några hundra meter i snigelfart och sen lös solen igen och vi var ute ur molnen. Vackra vyer från ovan i alla fall.

Väl framme i Deo Nui San hamnade vi i ett annat gömsle som lät mig förbättra bilderna på några arter, men som även det idag var rätt långsamt. En Blue Pitta rörde sig hela morgonen i de närmaste omgivningarna, men tyvärr utan att visa sig.

Så vi åker vidare mot Phan Thiet, eller snarare mot det lilla samhället Mui Ne några kilometer öster om. Här ligger Cliff Resort, vårt semesterparadis för de kommande tre dagarna … Gott att känna sanden mellan tårna och flanera på stranden medan Stilla Havets ljumma vågor sköljer över fötterna.

Vi började dagen alldeles utanför hotellet med en skön promenad utför. En hel del nya kryss
adderades till reselistan, som bland annat Kloss’s Leaf Warbler och Langbian Tit (en underart av Green-backed Tit).
Tack och lov slapp vi gå tillbaka uppför, eftersom chauffören väntade på oss i dalen. Målet nu var bergen sydväst om stan och Duy levererade. På vägen upp hörde han ett läte genom
sidorutan och plötsligt var vi mitt i en flock White-cheeked Laughingthrushes.

Klättringen fortsatte och vi var framme. En Blue-winged Minla hoppade fram samtidigt som Duy uppmärksammade oss på en snygg sjungande hanne Vietnamese Greenfinch. Nästa art in på listan var ett par Dalat Shrike-babbler som visade upp sig fint i tallskogen.
Men – MÅLARTEN här är naturligtvis Grey-crowned Crocias, en art som var känd enbart genom de tre insamlade exemplar som svensken Bertil Björkengren 1934 tog med hem till Riksmuséet i Stockholm. Därefter dröjde det till 1994 innan den återupptäcktes sydväst om Da Lat.
Arten är fortfarande väldigt begränsad i sin utbredning och naturligtvis endemisk i Vietnam. Vi hörde rätt omgående någon sjunga på långt håll, men väntan och en del playback gav så
småningom resultat och en individ hade den goda smaken att visa upp sin tillräckligt för några dokumentationsbilder. KUL!

Bidoup Núi Bà National Park, fem mil nordost om Da Lat, är med sina 648 m² en av Vietnams fem största nationalparker och tillika vårt mål för det kommande dygnet. Tyvärr möttes vi på vägen upp mot topparna Bidoup och Nui Ba på drygt 2000 meter av tät dimma och lätt, men blött regn, så promenaden vid vårt boende blev kort och vi kom i säng relativt tidigt. Men en kort video vid infarten till nationalparken fick det ändå bli – kanske en idé för Sarek eller någon annan av de svenska nationalparkerna ,,,

Första stoppet är Datania, en rastplats längs vägen i närheten av ett vattenfall alldeles utanför Đà Lạt. Och som alltid när man är i nya miljöer i länder man aldrig tidigare varit är det mesta nytt och här var merparten dessutom endemer eller näst intill.

Đà Lạt kallas efter sitt läge på höjderna Den eviga vårens stad och är
en tillflyktsort för många under sommarhettan i låglandet. Skogarna utgörs till stor del av barrträd och bambu och påminner på många sätt om Europa, vilket fick många fransmän under kolonialtiden att bosätta sig i området.

Här bor drygt 200 000 invånare och efter att vi installerat oss på
hotellet var det dags för middag. En av specialiteterna i stan heter
Nem nướng och är grillat fläskkött som rullas in i rispapper tillsammans
med grönsaker och diverse såser. Oerhört god plockmat !!!