Så hittar Harald Ris ett par svarthalsade doppingar vid hamnpiren i Träslövsläge och efter flera samtal till oss vid Morups fyr överger jag Falkenberg och sitter snart med fåglarna mer eller mindre i knät. Kul med den vridbara skärmen på R5:an, vilket gör att man kan få tillräckligt låga perspektiv … och det blir ju riktigt bra tycker jag 🙂
Några jordugglor har bestämt sig för att övervintra nere vid Galtabäck så det var bara att sätta sig i bilen och vänta … och med ögonföljande fokus är det i stort sett bara att titta och trycka … så blir det bra 🙂 En väl använd kvällning!
Funderandet är över! Tack vare en lika förstående som generös hustru och ett glappande gammalt trehundra slog jag idag till på en Canon R5 och tillhörande 100-500 och 1.4x converter. Ronny Malm ordnade ett rimligt pris och knappt var det beställt innan jag stod redo på Mattssons Foto i Lund.
… är ju god tradition och i år blev det Zita och jag som bokade in oss på Enetri andra helgen i maj. Helt klart sjysst boende 🙂
Som vanligt tidiga morgnar och mycket tid i fält … och, förstås en hel del fågel …
MEN … roligast var naturligtvis att efter alla dessa år äntligen lyckas få kort på en vaktel! Den spelade intensivt vid Eketorp och efter en rätt dryg väntan stack den plötsligt upp huvudet i gräsvallen 30 meter bort … tillräckligt länge för att jag skulle få en skaplig bild 🙂
Nu är det bara kornknarr och nordsångare kvar av Sverigehäckarna 🙂
Och när min konvalescens är inne på upploppet i slutet av oktober dyker så en mongolfink upp i Venjan, Dalarna – första fyndet i landet och andra i VP.
Ja, varför inte … tänkte jag och satt snart i bilen. Väl framme i den första gryningen syntes fågeln inte till, men snart hoppade den runt på gårdsplanen tillsammans med en korttålärka – fräck kombo. Kanske inte fågelvärldens mest färgrika eller karismatiska, men det innebar trots allt att Sverigekryss nummer 452 är i hamn 🙂
På lördagskvällen ringer Hage och frågar om jag är intresserad av att åka ut och titta på/ fotografera järpe. OM JAG ÄR … lite av en dröm och dessutom en av fyra återstående fotoarter som är kvar innan jag har kort på samtliga, som häckar i Sverige 🙂
Hage har fått tips om en spelgalen järptupp utanför Målsryd och i den tidiga söndagsmorgonen är vi där – för ett skådespel jag sent ska glömma. Strax dyker huvudpersonen upp på scenen – som tyvärr är i kanten av en större nyavverkning – och det blir snart svårt att hålla honom bortom närgränsen. Under drygt en timmes tid knallar han runt och emellanåt till och med över oss där vi tar plats i mossan, samtidigt som han hela tiden avger ett kurrande läte – helt olikt det högfrekventa spellätet. Jag inser plötsligt att jag har svårt att bli av med ett envetet leende som fastnat i sitt ytterläge 😀
Med tiden ansluter allt fler människor och vi tackar för oss. Väl hemma tar jag med Zita för att visa skådespelet – men, naturen är inte alltid förutsägbar och efter två timmars letande får vi tyvärr ge upp. Järpen syns inte till – kanske har han tröttnat på all uppmärksamhet 🙁
Tog med oss middagen och rullade ut till en våtmark i anslutning till Salton Sea framemot kvällningen och möttes av ett sjudande liv. Största intrycket gav de säkert 250 Wilsonsimsnäpporna som rastade och mer än 300 White-faced Ibis som kom in för att övernatta framemot skymningen. God gaspacho från närköpet dessutom 🙂
Salton Sea bildades 1923 när Coloradofloden genom mänsklig påverkan bröt sig ett nytt lopp, men är en märklig företeelse mitt i 40+-gradig öken. Här finns en del att se – som exempelvis Yellow-footed Gull, vilken visserligen inte rapporterats i år, men …
… skam den som ger sig. Man nästan ser hettan, men visst – trutarna stod där på stranden i dallret, så det var bara att gå närmare …
… var en trevlig bekantskap. Vi lämnar dimman och landskapet blir alltmer ökenartat, men så finns det oaser i det torra … Tack och lov hade de inte öppnat när vi kom i arla morgonen, eftersom ett träd helt sonika med dunder och brak rasade ner över parkeringsplatsen just när vi gående passerade. Fina boardwalks och många feeders …
… och vägen ner mot Salton Sea gick i sakta mak genom den oerhört läckra nationalparken – Josua Tree NP …
… och med boende på Sunset Boulevard kunde man inte bli annat än turist. Guidad rundtur och långa promenader sägs vara bra sätt att lära känna en stad och – javisst, vi såg i alla fall en hel del …
Tyvärr var vädret rätt igengrott, vilket gjorde att Hollywood-skylten försvann i dimman, men på gatunivå gjorde det mindre …
… en stad som med tiden kändes som en rätt trevlig bekantskap
