Knappt ett år senare är det dags att lösa in nästa julklapp – ett dygn med högkvalitativt spa och suverän mat på
Strandbaden i Falkenberg. Först en lång och vindpinad strandnära promenad i hotellets omedelbara omgivningar, men sedan var det njutning för hela slanten.
En spa-avdelning som överträffade förväntningarna och
kvällens kalvfilé med murkelsås ackompanjerad av en flaska Côte Rôtie skämdes inte heller för sig. Gott att ha sådana guldkorn sparade när höstmörkret sänker sig …
Morgan hörde av sig och med Stefan i bilen hämtade de upp mig mitt i natten.
Program: gammal hane rödfalk i Blekinge och ökensångare uppe vid Ölands norra udde.
Och så blev det …
Först rödfalken, som visade upp sig fint i den stundtals rätt hårda sydostvinden.
Fotokryss 432!
… så ytterligare 18 mil till ÖNU, där ökensångaren återfanns knappt tio minuter innan vi kom fram efter att ha varit spårlöst försvunnen i två timmar. Kryss för Morgan.
Så ska det va!
… och på hemvägen genom Småland blev vi påminda om att älgjakten just har startat …
Eva Bolander tog initiativet och en kväll i början av augusti strålade en del av vår gamla samhällsklass samman på Fästningsterassen, trots att … eller tack vare det var 47 år sedan vi tog studenten. Kul var det i alla fall, alla var sig rätt lika och föll in i gammal jargong och dessutom var det lite fascinerande att se att alla faktiskt fortfarande jobbade … Om tre år är det femtioårskalas 🍾
Väl hemma var det snart dags att casha in en av förra årets julklappar – en smakmeny på Ästad vingårds stjärnrestaurang ÄNG.
Förhoppningarna var höga, men resultatet överträffade dem med råge. Stället ser inte så mycket ut för världen, men innanför glasväggarna öppnar sig ett helt nytt universum – för såväl smak som syn. Och att Sverige badade i fantastiskt sensommarväder gjorde inte saken sämre.
Efter förrätterna vid disken på entréplan tog vi hissen till nedre våning, där man via den väl tilltagna vinkällaren kom in i en magnifik matsal, med panoramautsikt över den svenska sommaren. Här fortsatte
frossandet med sju huvudrätter innan det blev ostavsmakning i vinkällaren. Finalen avnjöts i sofforna på entréplan och 17 rätter och nästan lika många glas vin senare fanns det inte mycket övrigt att önska. Ett litet collage av några av de mästerverk som presenterades för oss under kvällen …
Sista dagen i fält innan hemresan tillbringades vid Lago Sandoval, en insjö belägen mitt i
djungeln mest känd för sina jätteuttrar. Här rodde Jesus runt oss större delen av dagen och vi lyckades också, bland mycket annat, efter mycket om och men uppleva en familj jätteuttrar som fiskade och lekte intill vår båt.
… och så förstås, dagens huvudattraktion – jätteruttern mitt i eftermiddagsfikat.
… och sedan återstod bara den långa vägen hem till Varberg via Lima, Madrid och Helsingfors …
En collpa är en plats där papegojor under de första morgontimmarna samlas för att käka lera. Detta för att leran innehåller diverse mineraler papegojorna har svårt att få i sig på annat sätt. Traktens mest kända collpa, Chuncho, låg en halvtimme uppströms och när vi satte oss i båten var det fortfarande mörkt.
Förhoppningen om en jaguar på stranden fanns och den
medlånade värmekikaren gjorde sitt jobb …
ja, den hittade i alla fall en familj capybaror, som villigt lät sig
fotograferas i det första ljuset.
Solen stiger och små grupper med papegojor av olika sorter kommer inflygande från alla håll. Snart är det ett myller, men något verkar störa dem eftersom framför allt arorna inte flyger ner på backen … kanske är det där jaguaren är 🤔 Lite flyktbilder blir det i alla fall …
På hemvägen blev det en liten avstickare in i en lagun, där såväl kajmaner som Orinoco Goose blev nya fotoarter.
Och när kvällen kom bjöds jag på födelsedagstårta i den gemensamma matsalen på Collpas Tambopata Inn ackompanjerad av en kör på 75 matgäster som sjöng Happy birthday i tio olika tonarter, allt arrangerat av Jesus.
Dags att byta boende och vyer och strax utanför reservatet ligger lodgen Tambopata Collpas Inn. Ny tretimmars flodtaxiresa tillbaka längs Madre de Dios, men tyvärr är mycket av stränderna utanför reservaten ockuperade av guldgrävare, vilket bidrar till såväl extrema kvicksilverutsläpp som en lervälling till flod.
Snygg bild på en Roadside Hawk – tills man inser att bakgrunden borde vara en kristallklar Madre de Dios
En av hundratals koncessioner för att utvinna guld
Farligt för de som arbetar med guldutvinning och förödande för floden och naturen som helhet.
Även här fanns fin skog och långa trails jämte en canopy walk …
… och dessutom ett 55 meter högt utsiktstorn som lät en se djungeln från ovan.
Dags för nya äventyr, nu med hjälp av vår nygamla guide Jesus. Tidig avfärd, först med bil till Labertino, som är knutpunkten för en intensiv flodtaxitrafik …
… och därefter var det dags för en tre
timmar lång båtresa uppströms Madre de Dios till första slutmålet – Los Amigos Biological Station, ett vetenskapligt centrum för forskare från jordens alla hörn och med 1119 hektar relativt opåverkad regnskog utanför
dörren. Dessutom en artlista på 609 fågelarter! Känns som en bra plats att tillbringa de
kommande fyra dygnen.
… efter resans längsta busstransport – från Puno till Cuzco till
Puerto Maldonado – fick vi en taxi att köra oss direkt till flygplatsen, där en engagerad kvinnlig anställd efter lite detektivarbete
överlämnade min inplastade ryggsäck.
Tio dygn efter försvinnandet … NYA KLÄDER!!!
Vidare med flodtaxi till Hacienda Herrera, nästa fasta plats i
tillvaron innan guidningen med Jesus startar om två dygn.
Väldigt välkomnande och fint ställe, god mat, underbart med värme och ett myller av fåglar i trädgården.
Väl framme i Puno tog vi en taxi till stranden där vår hyresvärd för natten väntade med sin båt för vidare färd ut till Islas Uros. På drygt ett hundratal egenproducerade vassöar bor idag Urufolket efter att ha konkurrerats ut av Aymara, en annan ursprungsbefolkning under 1900-talet. Idag lever en stor del av Urus på turismen.
Vinden friskade i rejält och det gick vågor även inomskärs … och under kvällen riste det allt värre i vår vassö och termometern kröp ner under nollan, samtidigt som vi kröp ner under fyra tunga alpackaulltäcken jämte dubbla värmeflaskor. För första gången saknar jag på riktigt min packning 🥶
Men även om det inte blev mycket av sömnen mojnade vinden under sena natten och vi
hoppade på båten i den tidiga och svinkalla morgonen, för att undersöka sjöns fågelliv.
Efter en lyckosam men stelfrusen morgontur, där doppingen naturligtvis var viktigast, var det väldigt välkommet med frukost.
Och snart var det dags att lämna Titicaca och Puno för att via Cusco ta oss till Puerto Maldonado och ”the real jungle” … och där väntar enligt senaste informationen också min ryggsäck på mig 😁