Kategoriarkiv: Ögonblick i naturen

Öland i maj …

… är ju god tradition och i år blev det Zita och jag som bokade in oss på Enetri andra helgen i maj. Helt klart sjysst boende 🙂

Som vanligt tidiga morgnar och mycket tid i fält … och, förstås en hel del fågel …

MEN … roligast var naturligtvis att efter alla dessa år äntligen lyckas få kort på en vaktel!
Den spelade intensivt vid Eketorp och efter en rätt dryg väntan stack den plötsligt upp
huvudet i gräsvallen 30 meter bort … tillräckligt länge för att jag skulle få en skaplig bild 🙂

Nu är det bara kornknarr och nordsångare kvar av Sverigehäckarna 🙂

Den frivilliga sömnlöshetens tid …

Citatet är Gullanders och när april sjunger på sista versen och sträcket kulminerar med lommar och tärnor blir det sena kvällar och väldigt tidiga morgnar. Allt som oftast är fyren vid Morups tånge målet för några morgontimmars kvalitetstid … och högt på önskelistan med ett nästan mytiskt skimmer ligger mötet med en gammal vitnäbbad islom i sommardräkt högt på
himlavalvet. Strax innan klockan sju den 21 april hittar Andreas den långt i norr och vi får gott om tid att både njuta och fotografera 🙂

Nytt försök med ugglor och spettar

I mitten av april körde Zita och jag till Färnebofjärden som ett avbrott i coronans vardagslunk. Bokade in oss på mysiga Mattöns B&B och hade några riktigt fina dagar. Full aktivitet på diverse fåglar och Zita fick kryssa såväl vitryggig hackspett som slaguggla.

Vädret var strålande och det fanns liksom inte så mycket annat att sysselsätta sig med än långa skogspromenader – och så fick det bli. Många och långa promenader blev det –
på lördagen sprängde vi 30000-vallen vad gäller antalet steg per dag (21,74 km).

Men allra roligast var förstås närkontakten med ett lodjur, som satt i vägkanten när vi var på väg för att lyssna på slaguggla i den tidiga, ännu becksvarta morgonen. Två lysande ögon
avslöjade den innan vi var förbi. En snabb U-sväng och jag fick strålkastarna på den när den på katters vis utan synbarlig ansträngning sakta rann ur bild vidare in i skogen.
En upplevelse utöver det vanliga 🙂 🙂 🙂

Obotligt optimistiska …

I slutet av februari åkte Morgan och jag på hackspett- och ugglesafari till Mellansverige.
Det var i alla fall så det var tänkt … men, men … det är ju inte mer än slutet på februari.
Nåväl – det började bra med en gråspett som käkade talg i Garphyttans nationalpark …

… men sedan blev det rätt trögt. Vare sig vitryggar eller tretåiga i Gysingeområdet och av
ugglorna fick vi nöja oss med en kortvarigt ropande pärluggla.
Jaja … vågar men inget , vinner man heller inget … vackert väder och mycket luft fick vi i alla fall 🙂

På spaning efter utter i första morgonljuset vid Gysingeforsarna

Skåneutflykt i februari

Helg igen och i den tidiga morgonen rullade bilden mot Skanör, där en köldhärdig gulhämpling tillbringat vintern i en villaträdgård. Och visst satt den där och käkade hampafrön.
Kul februarikryss …

… och inte blev det tråkigare när det hittades en tornuggla på dagkvist bara ett stenkast
därifrån senare på dagen (visserligen hade vi flyttat oss några mil åt nordost vid det laget, men det var sååå lätt att vända tillbaka).

Ny art i Dalarna!

Och när min konvalescens är inne på upploppet i slutet av oktober dyker så en mongolfink upp i Venjan, Dalarna – första fyndet i landet och andra i VP.
Ja, varför inte … tänkte jag och satt snart i bilen. Väl framme i den första gryningen syntes fågeln inte till, men snart hoppade den runt på gårdsplanen tillsammans med en korttålärka – fräck kombo. Kanske inte fågelvärldens mest färgrika eller karismatiska, men det innebar trots allt att Sverigekryss nummer 452 är i hamn 🙂

Mongolfink och korttålärka

Fotokryss igen

På lördagskvällen ringer Hage och frågar om jag är intresserad av att följa med ut och
titta på/fotografera järpe. OM JAG ÄR … lite av en dröm och dessutom en av fyra återstående
fotoarter som är kvar innan jag har kort på samtliga, som häckar i Sverige 🙂
Hage har fått tips om en spelgalen järptupp utanför Målsryd och i den tidiga söndagsmorgonen är vi där – för ett skådespel jag sent ska glömma. Strax dyker huvudpersonen upp på scenen – som tyvärr är i kanten av en större nyavverkning – och det blir snart svårt att hålla honom bortom närgränsen. Under drygt en timmes tid knallar han runt och emellanåt till och med över oss där vi tar plats i mossan, samtidigt som han hela tiden avger ett kurrande läte – helt olikt det högfrekventa spellätet.
Jag inser plötsligt att jag har svårt att bli av med ett envetet leende som fastnat i sitt ytterläge 😀
Med tiden ansluter allt fler människor och vi tackar för oss. Väl hemma tar jag med Zita för att visa skådespelet – men, naturen är inte alltid förutsägbar och efter två timmars letande får vi
tyvärr ge upp. Järpen syns inte till – kanske har han tröttnat på all uppmärksamhet 🙁

Fotokryss

En sibirisk piplärka hittades vid Dalabadet i södra Skåne och när den efter några dagar
fortfarande var kvar och dessutom visade sig jättefint blev konvalescensens relativa stillhet
alltför tung och fredagen 9 oktober var jag först på plats. Snart anslöt flera och snart var vi
kanske tjugo som letade … utan någon lycka. Det var inte annat än att bryta ihop och ge upp …
och snart rullade jag norrut igen 🙁
Tio minuter hann jag innan larmet om att den återfunnits kom och en u-sväng och åtta minuter senare stod jag också och tittade på den – som en liten mus kilade den runt mellan grästuvorna för att emellanåt försvinna in i dem. Ja – jag fick mina bilder och … som man säger …
slutet gott, allting gott 🙂