JA, inte kan man ju sova bort en semester 😘
Under dagarna i Tambopata var vi ute på nattvandringar varje kväll efter middagen i jakt på vad helst som ville visa upp sig. Förhoppningar fanns naturligtvis på större djur eller någon spännande orm, men trots idoga försök, långa promenader och fem par ögon som följde
ficklampornas ljuskäglor var det glest mellan fynden. Spännande var det i alla fall …
Dags att byta boende och vyer och strax utanför reservatet ligger lodgen Tambopata Collpas Inn. Ny tretimmars flodtaxiresa tillbaka längs Madre de Dios, men tyvärr är mycket av stränderna utanför reservaten ockuperade av guldgrävare, vilket bidrar till såväl extrema kvicksilverutsläpp som en lervälling till flod.
Snygg bild på en Roadside Hawk – tills man inser att bakgrunden borde vara en kristallklar Madre de Dios
En av hundratals koncessioner för att utvinna guld
Farligt för de som arbetar med guldutvinning och förödande för floden och naturen som helhet.
Även här fanns fin skog och långa trails jämte en canopy walk …
… och dessutom ett 55 meter högt utsiktstorn som lät en se djungeln från ovan.
Vilket ställe! Bekväma stugor, god mat och så naturen … som bokstavligen väller över oss. Och allt är nytt!
Området är genomkorsat av många och långa trails och här och var stöter man på forskare som letar svampar, studerar kejsartamariner eller short-eared dogs eller helt enkelt väntar på att vrålaporna ska bajsa, så att de får nytt forsknings-
material att analysera.
Reservatet etablerades för snart tjugofem år sedan och djuren har börjat lära sig att människor inte är något omedelbart dödshot – vilket är fallet i stora delar av peruansk natur, eftersom man äter så gott som allt som rör sig. Detta ökar naturligtvis
möjligheten att få hyfsade bilder – inte minst på några av de apor som finns här (Bolivian Red Howler, Black-capped Squirrel Monkey och Emperor Tamarin på bilderna).
… men även en eller annan fågel lyckades emellanåt att tränga sig in på minneskorten …
Speckled Chachalaca
Great Jacamar
Amazonian Pygmy-Owl
Blue-throated Piping-Guan
En liten kort video för att förmedla i alla fall en aning av den superhäftiga känslan av att stå mitt i grönskan och bland annat ta in lätena hos ett gäng Screaming Piha, en fågel som är lika intetsägande att titta på som intensiv att lyssna till – kanske det ljud som blivit signaturen för låglandsdjungeln.
Längs en av många, vanligtvis väl underhållna stigar dyker ett vattenhinder upp. Hellre än att gå tillbaka samma väg blev det lite
balansövningar … med lyckat resultat
Army ants
Leafcutter ants
Dags för nya äventyr, nu med hjälp av vår nygamla guide Jesus. Tidig avfärd, först med bil till Labertino, som är knutpunkten för en intensiv flodtaxitrafik …
… och därefter var det dags för en tre
timmar lång båtresa uppströms Madre de Dios till första slutmålet – Los Amigos Biological Station, ett vetenskapligt centrum för forskare från jordens alla hörn och med 1119 hektar relativt opåverkad regnskog utanför
dörren. Dessutom en artlista på 609 fågelarter! Känns som en bra plats att tillbringa de
kommande fyra dygnen.
… efter resans längsta busstransport – från Puno till Cuzco till
Puerto Maldonado – fick vi en taxi att köra oss direkt till flygplatsen, där en engagerad kvinnlig anställd efter lite detektivarbete
överlämnade min inplastade ryggsäck.
Tio dygn efter försvinnandet … NYA KLÄDER!!!
Vidare med flodtaxi till Hacienda Herrera, nästa fasta plats i
tillvaron innan guidningen med Jesus startar om två dygn.
Väldigt välkomnande och fint ställe, god mat, underbart med värme och ett myller av fåglar i trädgården.
Väl framme i Puno tog vi en taxi till stranden där vår hyresvärd för natten väntade med sin båt för vidare färd ut till Islas Uros. På drygt ett hundratal egenproducerade vassöar bor idag Urufolket efter att ha konkurrerats ut av Aymara, en annan ursprungsbefolkning under 1900-talet. Idag lever en stor del av Urus på turismen.
Vinden friskade i rejält och det gick vågor även inomskärs … och under kvällen riste det allt värre i vår vassö och termometern kröp ner under nollan, samtidigt som vi kröp ner under fyra tunga alpackaulltäcken jämte dubbla värmeflaskor. För första gången saknar jag på riktigt min packning 🥶
Men även om det inte blev mycket av sömnen mojnade vinden under sena natten och vi
hoppade på båten i den tidiga och svinkalla morgonen, för att undersöka sjöns fågelliv.
Efter en lyckosam men stelfrusen morgontur, där doppingen naturligtvis var viktigast, var det väldigt välkommet med frukost.
Och snart var det dags att lämna Titicaca och Puno för att via Cusco ta oss till Puerto Maldonado och ”the real jungle” … och där väntar enligt senaste informationen också min ryggsäck på mig 😁
Ännu en lång transport på gång, men standarden på Cruz del Surs eller Civas långfärdsbussarna är väldigt hög och det är en fröjd även efter en natts åkande.
Våra reskamrater med halvannan liter sockerbomb och resterna av en lunchbulle på väg mot Puno och Titicaca.
… vår bas i Arequipa, är ett gammalt kolonialboende från 1702 beläget alldeles intill Plaza de
Armas. Men när man stängde porten bakom sig och kom in på den pittoreska innergården
försvann stadens larm och höga tempo och en idealisk plats för en ”mitt på dagen”-siesta
tillsammans en öl och en solmogen avocado och i sällskap av reskamrater och rastlösa kolibrier.
En av målen för en fågelskådare i närheten av Arequipa är
förstås saltsjön Lagunas de Salinas på 4300 meters höjd och dessutom de få resterna av uråldrig polylepisskog som finns längs den slingrande vägen dit. Fick tag på en chaufför som kunde ta oss dit och dessutom involvera oss i en coca-
ceremoni på vägen upp. Vi offrade cocablad och fick
dessutom veta hur nära naturen vi befann oss … och för egen del hade jag kanske inte mycket där att göra, enligt vår guide … 🤔
Lagom till en sen frukost når vi högslätten. Luften är tunn och det blåser en minst sagt svalkande vind.
Men soppan och brödet värmer och snart hittar vi
annat fokus. Vid en lamafarm tvärs över vägen ramlar såväl en Common Miner som den mer
lokaliserade Cordilleran Canastero och några diskret snygga Golden-spotted Ground Dove in på listan.
Efter en behaglig och oväntat bekväm nattbussfärd femtio mil söderut mötte vi ljuset strax
innan vi nådde Arequipa, Perus näst största stad och vår bas för de kommande tre dagarna. Skönt med lite lugnare tempo ett tag.
Checkade in på ett trivsamt hotell nära centrum innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd. Det är inte utan att man avundas deras saluhallar …
