… var nästa mål drygt 1000 meter lägre. Enbart på lodgens domäner har enligt eBird setts fler än 600 fågelarter. På vägen hit pågick längs Manu road omfattande arbeten, vilket till rätt stor del begränsade vilka områden vi kunde besöka, varav lekplatsen för fåglarna som gett lodgen sitt namn tyvärr var ett. Men – det fanns mycket att finna även annorstädes 😊
… ligger på 2950 m.ö.h. i det som vanligen kallas molnskog eller elfin forest. Natten var frostkall, men med extra filtar på rummet var vi ändå rätt pigga när morgonen kom.
Fantastiska vyer och rika omgivningar. Skådningen skedde längs den enda väg som finns och det var emellanåt rätt tomt trots vetskapen om hur stor biodiversiteten är, men när väl en flock dök upp kryllade det plötsligt av fåglar av olika arter, från tanagers, flugsnappare och kolibrier till tukaner, ugglor och fruiteaters. Rätt stressigt där man inte vill missa något … men såååå KUL.
… och för de minst ängsliga fanns ytterligare sysselsättningar … en canopy walk …
(med mycket högre skyddsnät än vi hade i Kakum, Ghana tyckte Zita … minnet kan spela oss spratt 😉)
… är en mytomsprungen grusväg som vindlar sig ner längs bergssidorna från Andernas höjder till Amazonas lågland genom några av världens mest biodiversiva områden. Vi började i fågradig värme i Cusco och rullade via ett antal kortare eller längre stopp i skilda ekosystem mot allt varmare och fuktigare omgivningar.
En av initiativtagarna till denna väg var en svensk ingenjör vid namn Sven Ericsson, till vars minne ett monument rests.
Och med tanke på kvaliteten på vägen och hur momentant vägkanten övergick i lodräta stup med en fallhöjd på uppemot 70 meter var frekvensen av varningsskyltar alldeles säkert fullt befogad.
Spänningen var stor när vi i den tidiga morgonen rullade ut från Cusco med fem dagars resande längs Manu road framför oss. Vår guide Jesus Cieza pratade god engelska och alltmedan vi rullade vidare och dagen grydde pratade vi om vad vi hade för förväntningar på resan. Jag nämnde att en av mina möjliga målarter innan vi lämnar högslätten är Andean Ibis, vilken vi lite försmädligt missade i Antisana NP förra sommaren.
– Vi får göra vad vi kan, sa Jesus och det dröjde inte tio minuter förrän vi samtidigt från bussen hittade en flygande vid sidan av vägen. Tack och lov landade den hos en artfrände en bit fram och snart var fåglarna dokumenterade … detta börjar ju bra 😄
Mellanlandade i inkakulturens epicentrum innan nästa äventyr och strosade runt i centrum under några eftermiddagstimmar. Trivsam stadskärna, men också den första och enda plats i Peru där turisterna var många.
Gott att sitta på ett utecafé och bara omge sig med sydamerikanskt gatuliv eller botanisera bland det rika utbudet små affärer som säljer allt från alpackasjalar och inkamössor till solskyddsprodukter och massproducerad konst. En av konstnärerna fick slutligen bistå med en lite impressionistisk olja över staden Cusco.
är en del av The Sacred Valley med vackra vyer över ett bördigt höglandslandskap. Här vallar man fortfarande sin boskap och maskinerna var fåtaliga. Idylliskt, men säkerligen rätt slitsamt.
Mitt i detta böljande gräshav ligger Lago Piuray, en slättsjö som blev nästa stopp på vägen till Cusco. Vidrigt starkt mitt-på-dagen-ljus, men massor med fågel och ytterligare en handfull kryss till listan.
… är det latinska namnet på en av världens häftigaste fåglar – Sword-billed Hummingbird.
Eftersom platsen i Mantanay-dalen visade sig vara en bra stake-out för just denna enigmatiska kolibri har paret som bland annat bedriver kolibri-matning här döpt sitt hem till Ensifera Camp. Så – på vägen tillbaka mot Cusco blev det målet för några timmars morgonstopp och vi fyllde snart minneskorten med kolibrier i olika storlekar, former, färger och poser.
Var först i busskön för att haffa en av de många Mercedesbussar som transporterar turister till en av Perus största inkomstkällor, den gamla inkans tillhåll i bergen – Machu Picchu. Den förväntade rusningen uteblev och under de första morgontimmarna var det till och med glest med folk – härligt! Machu Picchu grundades på 1440-talet och var snarare ett lantställe för inkan Pachacuti och hans familj än en stad. Mäktigt och fräckt så det förslår än idag!!!
Vi valde dessutom att knalla upp på La Montaña, högsta berget i området. Det visade sig vara en ansträngande promenad uppför MÅNGA trappor – som att stå i en trappmaskin i tre timmar på 2.500 meters höjd. PUH! Men häftiga vyer längs vägen.
Sicken dag!!!!!!!
… är en ort med lite tveksamt rykte vid basen av berget där det mytiska Machu Picchu tronar. Enda sättet att ta sig dit är tåg från Cusco/Ollantaytambo eller vandring längs den beryktade inkaleden. För oss blev det tåget …
Nåväl – ryktet var överdrivet och det lilla vi såg av den kändes snarare rätt trivsamt, ett informativt inkamuseum och mer avspänt fjärilsdito. Dessutom efterlängtade Torrent Duck utanför fönstret och många granna tanagers på fjärilsmuseets matning.
… är ett höghöjdsområde någon timme ovanför Ollantaytambo, där det kryllar av spännande arter. Naturligtvis oerhört tragiskt hur luften efter såväl pandemin som vårvinterns protester på Limas och Cuscos gator fullständigt gått ur turismen här i Peru, men för oss var det gynnsamt då vi på kort varsel fick bokat en av Perus mest namnkunniga guider, Alex Duran, under två förmiddagar … och i den tidiga morgonen rullade vi uppåt.
Vägkantsskådning i molnskogen och kryssen bara trillar in i ett rasande tempo.
Dag två satsade vi på högre höjder, där målarten nummer ett var Royal Cinclodes, Det blev fantastiska vyer och mycket fågel, men … trots Alex intensiva försök kammade vi noll. Men vad gör det … fantastisk promenad 😍
