… på att båten skulle bli lagad. Efter en natt på hotell tog Zita, Koen och jag en taxi upp till berget Cerro Crocker för att i tät dimma leta lite kul i fågelväg. Och det gick ju strålande – knappt 50 meter in på stigen sprang en Galapagos Rail över stigen och morgonen var räddad. Tyvärr övergick dimman snart i allt kraftigare regn, så det blev en gyttjig och blöt promenad.

Tillbaka i Puerto Ayora blev det ett underhållande besök i hamnen där de lokala fiskarna rensade fångsten i sällskap med pelikaner och tiggande sjölejon … !!!

Och … eftersom båten fortfarande är på reparation tog vi oss till Darwin Center där arbetet med att skydda sköldpaddorna har sitt huvudkvarter och fick bland annat lära oss att det finns många olika underarter och att de utvecklat olika sköldstrukturer, varav Saddleback har skalet förhöjt vid huvudet för att lättare kunna äta av högre buskar.

Och vi lämnade Golondrina åt sitt öde och hoppade på bussen till huvudorten Puerto Ayora, där en natt på hotell väntade. Längs vägen stannade vi till vid Los Gemelos – ett läckert skogsparti vid två calderas, dvs. kollapsade vulkankratrar …

… som dessutom gav lite välkomna tillskott i fågellistan … som exempelvis Woodpecker Finch …

Och när vi ändå är här på Santa Cruz passade vi på att besöka reservatet El Chato för att titta på det som de flesta förknippar Galapagos med – jättesköldpaddor … 250 kilo tunga och flera av dem mer än 100 år gamla. Praktisk mat för forna tiders sjöfarare.

I området finns också en flera hundra meter lång tunnel, där framvällande lava skapat ett hålrum, som blivit kvar när lavan flutit vidare.

Och här – som hemma – gäller det att vara uppmärksam för djur på vägen …

… blev nästa etappmål. En karg vulkanö med många läckra formationer och fantastiska snorkelvatten. Men först tog vi oss en titt på stranden vid den kända Pinnacle Rock, där ögruppens endemiska pingvinerna ibland håller till …

Dagarna är uppbyggda på liknande sätt och delar tiden mellan promenader och snorkling – och nu var det dags att hoppa i det 23-gradiga vattnet. Väldigt fin snorkling kring Pinnacle Rock – men tyvärr inga bilder.

Ön är 114 meter hög och det blev många trappor innan vi nådde toppen och en underbart vacker utsikt över ögruppen.

Dags att snorkla efter hammarhajar … och Zita hade turen att få en skymt av en innan en lika oväntad som smärtsam närkontakt med den mytiska portugisiska örlogsfararen, Man-o-War, fick oss alla att söka skydd i gummibåtarna. Lik en liten blå manet med långa, klistriga nässeltrådar lämnade den ilsket röda svullnader på de flesta av oss. Dock lade det sig efter några timmar och vi gjorde ytterligare en landstigning i nordöstra delen av bukten. Läckra Swallow-tailed Gulls, sjölejon, häckande Frigatebirds, Genovesa Cactus Finches och mycket annat fyllde snart minneskorten.

Efter en natts transport rakt norrut möts vi på resans nordligaste anhalt av namn som Prince Philip’s steps och Darwin Bay … plus och annan Galapagos Fur Seal och mängder av Nazca och Red-footed Boobies (läste en uppgift om 200 000 av den senare) …

… för att inte tala om de första mötena med diverse lika små som grå men ändå olika Darwinfinkar …

… och längre norrut på ön bodde ett oöverskådligt antal Wedge-rumped Storm Petrels, vilka gav den dagaktiva, endemiska rasen av jorduggla en aldrig sinande födokälla …

Snart lättade vi ankar och styrde kurs mot Isla Santa Cruz och sandstranden Las Bachas beach, kanske mest känd för de fartygsrester som finns kvar på stranden allt sedan andra världskriget.

… börjar mötet med Galapagos. I väntan på att komma ombord på Golondrina II, båten som ska bli vårt hem i åtta dagar, möter vi jämte Darwinfinkar och Land Iguanas de övriga tio personerna som ska ombord.

Det blev i alla fall en liten tummetott av den planerade tvådagarstrippen till the eastern slopes. Började med ett trevligt litet privat reservat – Concierto de Aves – där vi såväl kompletterade kolibrilistan som, efter mycket slit, lyckades hänga in båda quetzalerna.

Gott att stå under tak när det öser ner, men regnet tycks koncentrera fåglarna kring matningarna ännu mer. Fortsatte efter morgontimmarna upp till Guango, bland annat med förhoppningar om att få syn på några Torrent Ducks. Och … det gick … en kort glimt av hannen, men när han dök tre sekunder senare var han som uppslukad och sågs aldrig mer.

Och vid sockerlösningen väntade bland många andra den snyggaste av dem alla – Long-tailed Sylph – på att komma med på bild …

… men tyvärr gör det också alla upplevelser inbäddade i ett fluffigt töcken, även när det inte regnar. Två kilometer före Amagusa – ett av världens rikaste områden vad gäller biodiversitet – körde vi bokstavligen in i en våt vägg och det höll i sig, med omväxlande regn och lika blött uppehållsväder.

… men en och annan fågel lyckades vi med samordnade krafter jaga rätt på …