Väl uppe fick jag drygt ett dygn innan himlen öppnade sig, men det var tillräckligt för att plocka in de viktigaste arterna – dubbelbeckasinspel på Flatruet, fjällripa på Gaske Mieskentjakke och lavskrikor vid Fulufjällets Naturum. Sen blev det Öland och häckande biätare 🙂
… och redan på vägen upp till Flatruet var resan i hamn. Målarten dalripa, en av de fem svenska häckfåglar jag ännu inte lyckats få på bild, visar upp sig kort men tillräckligt bra vid sidan av vägen längs vägen genom Dalarna. Nu är det bara fyra kvar! Gött 🙂
Erik Rosenberg, den svenska ornitologins nestor, skrev om lappugglan som ”den norrländska taigans tita grå” och den tillhörde ladrikets fågelfauna. Sedan dess har den expanderat söderut och just nu finns en – eller förhoppningsvis åtminstone två – i Långhulten vid Simlångsdalen i Halland. Kanske är det den första häckningen så här långt söderut, vem vet? Kul i alla fall och ett fascinerande möte.
… och på fotbollsplanen mellan våra hus firar fyra grabbar gemensamt att det är över. 150 gäster och en hel del roddande, men också mycket roligt och på slutet blev det en riktig fest 🙂
Värmlandskusinerna
Varbergskusinerna
… och knappt hade studenterna hunnit innanför dörrarna på Socitéten innan larmet går om en hane brednäbbad simsnäppa i Korshamn, Morups tånge. Dagen efter var vädret gynnsamt och ett sällsynt samarbetsvilligt charmtroll erbjöd de bästa fotomöjligheter under några intensiva kvällstimmar.
På söndag eftermiddag var förberedelserna över och tåget med 500 studenter ringlade sig från Brunnsparken till slutdestination Socitén, där balen skulle hållas. Och en av studenterna stal showen, med en djärv och blommig kostym – vår allra bästa Max med sin baldate, Alice
Fem sköna, men rätt intensiva, dagar med sightseeing, shopping, flanerande, fantastisk mat och tidiga morgnar innan sönerna vaknat i The Ramble, Central Park. Och när det var över hade Zita fyllt femtio!
Lite blandade bilder från New York, staden som aldrig sover.
Svag sydostlig vind och ett lätt dis väckte förväntningar. Trodde nog mer på ett myller av tättingar i fyrträdgården än lavinsträck över havet när jag parkerade bilen vid fyren på Morups tånge strax innan fem. Men det skulle visa sig vara fel – någon enstaka lövsångare och ärtsångare var det som bjöds i tättingväg, men redan tidigt drog mindre flockar av smålommar och silvertärnor förbi över havet. Summor på 458 smålommar och 415 tärnor fram till åtta gjorde att vi inte var sysslolösa, men höjdpunkterna var definitivt dagens två vitnäbbade islommar – först en 2k-fågel och knappa halvtimmen senare en gammal fågel i sommardräkt, med elfenbensnäbben gnistrande i morgonljuset en dryg kilometer ut. Magin runt dessa fåglar är bedövande. Och det som upplevdes som en njutobs på behagligt håll blev däremot något helt annat dokumenterat på foto – men man ser ju ändå vad det är … 🙂
Blåhaken är en fågel med en alldeles särskild karisma. Som nära släkting till näktergalen – Linné kallade den till och med fjällens näktergal – är den inte bara magiskt snygg utan också en utomordentlig sångare. Därför är det extra roligt när den centraleuropeiska underarten Vitstjärnig blåhake (ssp. cyanecula) sprider sig norrut och efter att de senaste åren ha expanderat i Danmark sitter just nu åtminstone fyra hannar och sjunger på olika platser i Skåne. Och … då är det bara att packa kameran och ge sig av. Nedan några bilder från Farhult i Nordvästskåne.
