11 november var det dags igen. Larmet kommer än en gång från ÖNU och berättar att en trolig stillahavslom simmar på spegelblankt vatten alldeles intill stranden. Så småningom ansluter folk och osäkerheten försvinner alltmer för att när mörkret lägger sig landa i ett ”säkert bestämd”. Det räcker, på samma sätt som det räcker med några timmars sömn, och i en väldigt tidig morgon sitter Morgan och jag i bilen på väg österut med en from förhoppning om att fågeln har vett att stanna till gryningen.
Och visst … trots att vinden ökat syns den bra ett par hundra meter ut i vågorna, som en smålomslik storlom, och kryss 466 är i hamn, två veckor efter rostsångaren mindre än två kilometer härifrån.