I mitten av april körde Zita och jag till Färnebofjärden som ett avbrott i coronans vardagslunk. Bokade in oss på mysiga Mattöns B&B och hade några riktigt fina dagar. Full aktivitet på diverse fåglar och Zita fick kryssa såväl vitryggig hackspett som slaguggla.

Vädret var strålande och det fanns liksom inte så mycket annat att sysselsätta sig med än långa skogspromenader – och så fick det bli. Många och långa promenader blev det – på lördagen sprängde vi 30000-vallen vad gäller antalet steg per dag (21,74 km).

Men allra roligast var förstås närkontakten med ett lodjur, som satt i vägkanten när vi var på väg för att lyssna på slaguggla i den tidiga, ännu becksvarta morgonen. Två lysande ögon avslöjade den innan vi var förbi. En snabb U-sväng och jag fick strålkastarna på den när den på katters vis utan synbarlig ansträngning sakta rann ur bild vidare in i skogen. En upplevelse utöver det vanliga 🙂 🙂 🙂

I slutet av februari åkte Morgan och jag på hackspett- och ugglesafari till Mellansverige. Det var i alla fall så det var tänkt … men, men … det är ju inte mer än slutet på februari.
Nåväl – det började bra med en gråspett som käkade talg i Garphyttans nationalpark …

… men sedan blev det rätt trögt. Vare sig vitryggar eller tretåiga i Gysingeområdet och av ugglorna fick vi nöja oss med en kortvarigt ropande pärluggla.
Jaja … vågar men inget , vinner man heller inget … vackert väder och mycket luft fick vi i alla fall 🙂

Helg igen och i den tidiga morgonen rullade bilden mot Skanör, där en köldhärdig gulhämpling tillbringat vintern i en villaträdgård. Och visst satt den där och käkade hampafrön. Kul februarikryss …

… och inte blev det tråkigare när det hittades en tornuggla på dagkvist bara ett stenkast därifrån senare på dagen (visserligen hade vi flyttat oss några mil åt nordost vid det laget, men det var sååå lätt att vända tillbaka).