… och under natten har vi gått tillbaka till Isla Seymour, strax norr om Isla Baltra där allt startade och så småningom ska avslutas. En trivsam vandring på ön gav tillfälle att komplettera lite bilder.

Det börjar närma sig slutet, men än finns mycket att uppleva. Morgonens snorkling med en sällskaplig familj sjölejon på klappavstånd var till exempel fullständigt magisk.

https://www.facebook.com/katherine.gividen/videos/1222788114948693

På en av öns paradisiska sandstränder kravlade plötsligt denna lilla krabat den långa vägen ner mot havet, medan våra reskamrater skyddade den mot fregattfåglar och galapagosvråkar …

Väl på båten var det avslutningsmiddag och vi tackade personalen för dessa fantastiska dagar och passade samtidigt på att ta ett gruppfoto – det har verkligen varit en resa i resan lite utöver det vanliga.

Efter en magisk morgon med snorkling kring Punta Cormorant på Floreana gick vi norrut Santa Fé. Vädret var strålande och snart kryllade det med havsfåglar kring båten. Medan de flesta låg och vilade stod jag på akterdäck och försökte få till habila bilder på albatrosser och stormsvalor. Sände ett ödmjukt tack till kamerans ögonföljande fokus i den tidvis rätt kraftiga sjögången.

Längst ner i sydost ligger Isla Española, där största delen av världens population av Waved Albatross håller till.

… men här finns också mycket annat för kameran att jobba på

… och efter varje promenad eller snorkeltur var hela gänget tillbaka i Golondrinas matsal för kaffe och eftersnack …

Så äntligen var Golondrina uppgraderad och vi kunde fortsätta vår resa genom Galapagos övärld.

… först vidare österut till Isla de San Cristobal där vi tillbringade förmiddagen kring Cerro Brujo, Kicker’s Rock och Los Lobos.

På Isla Lobos promenerade vi omkring bland häckande fregattfåglar, blåfotade sulor och en alldeles bedårande söt och sällskaplig sjölejonunge 😍

… innan färden fortsatte mot Isla Española framåt kvällningen …

… på att båten skulle bli lagad. Efter en natt på hotell tog Zita, Koen och jag en taxi upp till berget Cerro Crocker för att i tät dimma leta lite kul i fågelväg. Och det gick ju strålande – knappt 50 meter in på stigen sprang en Galapagos Rail över stigen och morgonen var räddad. Tyvärr övergick dimman snart i allt kraftigare regn, så det blev en gyttjig och blöt promenad.

Tillbaka i Puerto Ayora blev det ett underhållande besök i hamnen där de lokala fiskarna rensade fångsten i sällskap med pelikaner och tiggande sjölejon … !!!

Och … eftersom båten fortfarande är på reparation tog vi oss till Darwin Center där arbetet med att skydda sköldpaddorna har sitt huvudkvarter och fick bland annat lära oss att det finns många olika underarter och att de utvecklat olika sköldstrukturer, varav Saddleback har skalet förhöjt vid huvudet för att lättare kunna äta av högre buskar.

Och vi lämnade Golondrina åt sitt öde och hoppade på bussen till huvudorten Puerto Ayora, där en natt på hotell väntade. Längs vägen stannade vi till vid Los Gemelos – ett läckert skogsparti vid två calderas, dvs. kollapsade vulkankratrar …

… som dessutom gav lite välkomna tillskott i fågellistan … som exempelvis Woodpecker Finch …

Och när vi ändå är här på Santa Cruz passade vi på att besöka reservatet El Chato för att titta på det som de flesta förknippar Galapagos med – jättesköldpaddor … 250 kilo tunga och flera av dem mer än 100 år gamla. Praktisk mat för forna tiders sjöfarare.

I området finns också en flera hundra meter lång tunnel, där framvällande lava skapat ett hålrum, som blivit kvar när lavan flutit vidare.

Och här – som hemma – gäller det att vara uppmärksam för djur på vägen …

… blev nästa etappmål. En karg vulkanö med många läckra formationer och fantastiska snorkelvatten. Men först tog vi oss en titt på stranden vid den kända Pinnacle Rock, där ögruppens endemiska pingvinerna ibland håller till …

Dagarna är uppbyggda på liknande sätt och delar tiden mellan promenader och snorkling – och nu var det dags att hoppa i det 23-gradiga vattnet. Väldigt fin snorkling kring Pinnacle Rock – men tyvärr inga bilder.

Ön är 114 meter hög och det blev många trappor innan vi nådde toppen och en underbart vacker utsikt över ögruppen.

Dags att snorkla efter hammarhajar … och Zita hade turen att få en skymt av en innan en lika oväntad som smärtsam närkontakt med den mytiska portugisiska örlogsfararen, Man-o-War, fick oss alla att söka skydd i gummibåtarna. Lik en liten blå manet med långa, klistriga nässeltrådar lämnade den ilsket röda svullnader på de flesta av oss. Dock lade det sig efter några timmar och vi gjorde ytterligare en landstigning i nordöstra delen av bukten. Läckra Swallow-tailed Gulls, sjölejon, häckande Frigatebirds, Genovesa Cactus Finches och mycket annat fyllde snart minneskorten.

Efter en natts transport rakt norrut möts vi på resans nordligaste anhalt av namn som Prince Philip’s steps och Darwin Bay … plus och annan Galapagos Fur Seal och mängder av Nazca och Red-footed Boobies (läste en uppgift om 200 000 av den senare) …

… för att inte tala om de första mötena med diverse lika små som grå men ändå olika Darwinfinkar …

… och längre norrut på ön bodde ett oöverskådligt antal Wedge-rumped Storm Petrels, vilka gav den dagaktiva, endemiska rasen av jorduggla en aldrig sinande födokälla …