Stutvattenberget i Dorotea kommun är platsen för dagen. Flera före oss hade sett blåstjärt vid stugan på toppen, men det var några dagar sedan och sedan inga rapporter. Nåväl – bilen tog sig fram till vändplatsen på allt sämre väg och väl där möttes vi av hundra och åter hundra utsvultna bromsar. Men värmen från bilkarossen var större än vår och vi smet iväg längs stigen uppför berget och kom snart fram till stugan och brandtornet med milsvid utsikt över tajgan. Och snart hörde vi också den lite vemodiga med helt magiska sången från inte bara en, utan två blåstjärtar som sjöng duett. Smög närmare och plötsligt i en öppning satt den där – inte någon outfärgad ettåring utan en klarblå ädelsten som gnistrade i solen. Galet snygg … och mytomspunnen. 25 år sedan mötet i Naakajärvi, men minst lika omtumlande.

Lämnade Flatruet bakom oss och fortsatte mot Sunnansjögården i Backe, på gränsen till Ångermanland, där vi bokat in oss på en natt i ett av Bert Mårtenssons björngömslen. Gjorde ett kort stopp vid Vackermyren där guckuskon blommade.

Efter att ha bekantat oss med en far och dotter som skulle sitta i ett gömsle 10 meter ifrån oss var det dags att knalla ut till gömslena. Mannen och flickan hade redan spenderat en natt på platsen och berättade om och visade bilder från åtskilliga björnmöten den gångna natten. Spännande och hoppingivande! Vi delade telefonnummer och installerade oss vid sextiden på kvällen. En gök flög runt och kalasade på några av de mängder fluglarver som åtlarna föder, men annars var det lugnt, medan solen sjönk över skogskanten. 22:47 kommer så ett sms från granngömslet – ”Björn i skogskanten” och efter någon minut ser även vi den. Och det är början på en föreställning, som utan alltför utdragna pauser fortsätter hela natten. När vi lämnar gömslet vid sju kan vi sammanfatta nattens observationer till troligen fyra olika björnar sedda vid sammanlagt åtta olika tillfällen. Magiskt!

Vädret fortsätter att visa sig från sin mindre goda sida och regnmolnen hänger tunga över oss när vi tar in två nätter på Funäs Ski Lodge, med bekvämt boende i en rymlig lägenhet som också fungerade som bas för utflykterna upp på Flatruet.

Och det blev både tre och fyra besök på de två dygn vi var där, vilket förutom punktering gav fjällabb, gråspett, fjällpipare, båda riporna, spelande dubbelbeckasin, drygt 50 000 steg och en riktigt go känsla av fjällen.

Utifrån rådande omständigheter gjorde vi, som så många andra – hemestrade, dvs. semestrade i Sverige. Tanken var att ta oss hela vägen upp till Abisko, men planen var inte helt igenom planerad. Efter inledande besök på Högdalsvägen i Årjäng och lunch med Leif och Birgit rullade vidare mot första etappmålet – Fulufjället. Vädret var rätt busigt, så det blev en inledande vandrarhemsnatt på Fulufjällsgården innan vi i gråmysigt morgonljus på blöta stigar promenerade upp till Njupeskär i sällskap av lavskrikor, ringtrastar och det gamla paret jaktfalk.

I mitten av april körde Zita och jag till Färnebofjärden som ett avbrott i coronans vardagslunk. Bokade in oss på mysiga Mattöns B&B och hade några riktigt fina dagar. Full aktivitet på diverse fåglar och Zita fick kryssa såväl vitryggig hackspett som slaguggla.

Vädret var strålande och det fanns liksom inte så mycket annat att sysselsätta sig med än långa skogspromenader – och så fick det bli. Många och långa promenader blev det – på lördagen sprängde vi 30000-vallen vad gäller antalet steg per dag (21,74 km).

Men allra roligast var förstås närkontakten med ett lodjur, som satt i vägkanten när vi var på väg för att lyssna på slaguggla i den tidiga, ännu becksvarta morgonen. Två lysande ögon avslöjade den innan vi var förbi. En snabb U-sväng och jag fick strålkastarna på den när den på katters vis utan synbarlig ansträngning sakta rann ur bild vidare in i skogen. En upplevelse utöver det vanliga 🙂 🙂 🙂

I slutet av februari åkte Morgan och jag på hackspett- och ugglesafari till Mellansverige. Det var i alla fall så det var tänkt … men, men … det är ju inte mer än slutet på februari.
Nåväl – det började bra med en gråspett som käkade talg i Garphyttans nationalpark …

… men sedan blev det rätt trögt. Vare sig vitryggar eller tretåiga i Gysingeområdet och av ugglorna fick vi nöja oss med en kortvarigt ropande pärluggla.
Jaja … vågar men inget , vinner man heller inget … vackert väder och mycket luft fick vi i alla fall 🙂