Ja, så var tre veckor snart till ända och Sverige känns långt, långt bort. Bunkrade lite färdkost längs vägen tillbaka mot Cusco.

… men vägarbetet fortsätter och snart är väl såväl grusvägen som de lodräta vägkantsstupen ett minne blott.

Men … visst blev det några stopp och några luckor i listorna fylldes på vägen uppför Manu road. Vackra vyer när korallträden blommade och den absolut sista arten på resan trillade in vid just en väntan på att vägen skulle öppna för trafik – en Chestnut-crested Cotinga blev nummer 539 på vår artlista efter tre veckors resande ❌❌❌😁😁😁

Efter en magisk natt med regnskogens alla ljud hoppade vi i båten innan mörkret lättat och åkte på floden ner till en känd ”parrot lick” en dryg timme nerströms. Ännu en magisk morgon …

… och snart kom papegojor flygande från alla håll. Tyvärr gick de inte ner för att boosta sitt mineralförråd denna morgonen, men det var ändå en oerhört läcker färgkavalkad i den uppstigande solen.

dvs. Gudarnas Moder är namnet på den mäktiga flod som var slutdestination för vår regnskogsupplevelse.

Här äntrade vi en flodtaxi för halvannan timmes transport till den avsnörda korvsjön Cocha Machuhuasi. Oerhört läckert att glida fram på en av Amazonflodens källfloder!

Och inte blir det sämre av att vår chaffis längs vägen hittar en fiskande jätteutter 😄

… och efter en rätt lång, varm och svettig promenad genom tät och fuktig skog var vi framme. Jesus agerade skeppare och stakade flotten vi hyrde av en familj som får sitt uppehälle av att just hyra ut flottar till diverse besökare.

…och återigen en mängd nya arter som trillar in på reselistan. Roligast var nog dinosauriesläktingen Hoatzin och ”the swamp turkey” Horned Screamer.

Morgonen den 7 juli visade sig från sin bästa sida. Vädret var vackert och fågelaktiviteten längs vägen var intensiv med flera stora flockar som snabbt födosökte sig genom träden. Och … någonstans där och då hittade jag i en flock först några Paradise Tanager följt av en Spotted Tanager … två arter som trillade in som arter nummer 3999 och 4000 på liferslistan.
Jadang ❌❌❌😁🦜

… nu blir det fest ikväll 🍾👍🎉

… var nästa mål drygt 1000 meter lägre. Enbart på lodgens domäner har enligt eBird setts fler än 600 fågelarter. På vägen hit pågick längs Manu road omfattande arbeten, vilket till rätt stor del begränsade vilka områden vi kunde besöka, varav lekplatsen för fåglarna som gett lodgen sitt namn tyvärr var ett. Men – det fanns mycket att finna även annorstädes 😊

… ligger på 2950 m.ö.h. i det som vanligen kallas molnskog eller elfin forest. Natten var frostkall, men med extra filtar på rummet var vi ändå rätt pigga när morgonen kom.

Fantastiska vyer och rika omgivningar. Skådningen skedde längs den enda väg som finns och det var emellanåt rätt tomt trots vetskapen om hur stor biodiversiteten är, men när väl en flock dök upp kryllade det plötsligt av fåglar av olika arter, från tanagers, flugsnappare och kolibrier till tukaner, ugglor och fruiteaters. Rätt stressigt där man inte vill missa något … men såååå KUL.

… och för de minst ängsliga fanns ytterligare sysselsättningar … en canopy walk …
(med mycket högre skyddsnät än vi hade i Kakum, Ghana tyckte Zita … minnet kan spela oss spratt 😉)

… är en mytomsprungen grusväg som vindlar sig ner längs bergssidorna från Andernas höjder till Amazonas lågland genom några av världens mest biodiversiva områden. Vi började i fågradig värme i Cusco och rullade via ett antal kortare eller längre stopp i skilda ekosystem mot allt varmare och fuktigare omgivningar.

En av initiativtagarna till denna väg var en svensk ingenjör vid namn Sven Ericsson, till vars minne ett monument rests.

Och med tanke på kvaliteten på vägen och hur momentant vägkanten övergick i lodräta stup med en fallhöjd på uppemot 70 meter var frekvensen av varningsskyltar alldeles säkert fullt befogad.

Spänningen var stor när vi i den tidiga morgonen rullade ut från Cusco med fem dagars resande längs Manu road framför oss. Vår guide Jesus Cieza pratade god engelska och alltmedan vi rullade vidare och dagen grydde pratade vi om vad vi hade för förväntningar på resan. Jag nämnde att en av mina möjliga målarter innan vi lämnar högslätten är Andean Ibis, vilken vi lite försmädligt missade i Antisana NP förra sommaren.
– Vi får göra vad vi kan, sa Jesus och det dröjde inte tio minuter förrän vi samtidigt från bussen hittade en flygande vid sidan av vägen. Tack och lov landade den hos en artfrände en bit fram och snart var fåglarna dokumenterade … detta börjar ju bra 😄

är en del av The Sacred Valley med vackra vyer över ett bördigt höglandslandskap. Här vallar man fortfarande sin boskap och maskinerna var fåtaliga. Idylliskt, men säkerligen rätt slitsamt.

Mitt i detta böljande gräshav ligger Lago Piuray, en slättsjö som blev nästa stopp på vägen till Cusco. Vidrigt starkt mitt-på-dagen-ljus, men massor med fågel och ytterligare en handfull kryss till listan.