Eftersom vi fått en upplevelseklapp av barnen i julklapp styrde vi under höstlovsledigheten mot Vadstena och klosterhotellet för en natt. Fantastiska miljöer, god mat och många intryck från en plats med gav positiva vibrationer.
Tack för den klappen 🙂
Och när min konvalescens är inne på upploppet i slutet av oktober dyker så en mongolfink upp i Venjan, Dalarna – första fyndet i landet och andra i VP.
Ja, varför inte … tänkte jag och satt snart i bilen. Väl framme i den första gryningen syntes fågeln inte till, men snart hoppade den runt på gårdsplanen tillsammans med en korttålärka – fräck kombo. Kanske inte fågelvärldens mest färgrika eller karismatiska, men det innebar trots allt att Sverigekryss nummer 452 är i hamn 🙂
På lördagskvällen ringer Hage och frågar om jag är intresserad av att åka ut och titta på/ fotografera järpe. OM JAG ÄR … lite av en dröm och dessutom en av fyra återstående fotoarter som är kvar innan jag har kort på samtliga, som häckar i Sverige 🙂
Hage har fått tips om en spelgalen järptupp utanför Målsryd och i den tidiga söndagsmorgonen är vi där – för ett skådespel jag sent ska glömma. Strax dyker huvudpersonen upp på scenen – som tyvärr är i kanten av en större nyavverkning – och det blir snart svårt att hålla honom bortom närgränsen. Under drygt en timmes tid knallar han runt och emellanåt till och med över oss där vi tar plats i mossan, samtidigt som han hela tiden avger ett kurrande läte – helt olikt det högfrekventa spellätet. Jag inser plötsligt att jag har svårt att bli av med ett envetet leende som fastnat i sitt ytterläge 😀
Med tiden ansluter allt fler människor och vi tackar för oss. Väl hemma tar jag med Zita för att visa skådespelet – men, naturen är inte alltid förutsägbar och efter två timmars letande får vi tyvärr ge upp. Järpen syns inte till – kanske har han tröttnat på all uppmärksamhet 🙁
En sibirisk piplärka hittades vid Dalabadet i södra Skåne och när den efter några dagar fortfarande var kvar och dessutom visade sig jättefint blev konvalescensens relativa stillhet alltför tung och fredagen 9 oktober var jag först på plats. Snart anslöt flera och snart var vi kanske tjugo som letade … utan någon lycka. Det var inte annat än att bryta ihop och ge upp … och snart rullade jag norrut igen 🙁
Tio minuter hann jag innan larmet om att den återfunnits kom och en u-sväng och åtta minuter senare stod jag också och tittade på den – som en liten mus kilade den runt mellan grästuvorna för att emellanåt försvinna in i dem. Ja – jag fick mina bilder och … som man säger … slutet gott, allting gott 🙂
