Det var här som bönderna Angel och Rodrigo Paz började visa spelplatsen för Andean Cock-of-the-Rock för att så småningom bli de första i världen som matade in antpittas och Maria, deras mer eller mindre tama Giant Antpitta, kommer när de ropar på henne – vilket gett Angel smeknamnet The Antpitta Whisperer.

Det började som sagt med Andean Cock-of-the-Rock, och så gjorde det även för oss. Redan i första ljuset var det full fart på spelplatsen och det visade sig att hannarna fått besök av en eller två honor, vilket eldade på hormonproduktionen och det var inte långa stunder de satt stilla. Men några bilder blev det i alla fall.

För oss fick bröderna Paz jobba rätt flitigt, men lyckades till slut presentera samtliga fem sorters antpittor.

.. och på de stationära matningarna var färgprakten bedövande …

Lämnade Zuro loma bakom oss med 2500 nytagna bilder i kameran, ännu fler intryck och stora leenden på läpparna. Nästa mål är reservatet Yanacocha lite högre upp i bergen och det innebar tyvärr också att vi hamnade mitt i molnen 😕

Men trots det fanns mycket att titta på …

I den tidiga morgonen hämtar vår nya guide Ivan upp oss och vi lämnar snart Quito bakom oss och tar oss på allt mindre vägar … så småningom närmast kostigar … västerut mot dagens första mål – Zuro loma.

Här har en man på sin lilla mark skapat ett fullständigt eldorado för fågelskådare i allmänhet men fotografer i synnerhet, med matningar för antpittas, tanagers, guans, tapaculos och inte minst kolibrier. Allt är riggat för att få bra bilder på allt

… omger vulkanen Antisana och består till stora delar av så kallad paramo, en stäpplik lågvuxen grässlätt, vilket naturligtvis skapar speciella förutsättningar för flora och fauna.

Vidsträckta slätter blandades med små insprängda raviner och vi hittade flera specialiserade höghöjdsarter, men målarten Andean Ibis, som anpassat sig till just denna miljö och har en liten population just här, stod tyvärr inte att finna. Men det finns ju annat …

Längs vägen mot dagens huvudmål – Parque Nacional Antisana – passerade vi en häckplats för kondorer och i väntan på att parken skulle öppna kretsade så småningom 21 gamla och unga fåglar i de tidiga uppvindarna. Mäktigt och kanske den art jag helst ville se !!!

(Tyvärr blev jag så stirrig av hela upplevelsen att jag fullständigt glömde att justera kamerainställningarna, vilket ledde till att bilderna blev – sådär … men det är ju upplevelsen som är viktigast 😉)

… är en del av den gamla vägen över bergspasset och blev vår väg nerför berget. Att det dessutom, förutom allt annat, är bästa lokalen för en av de fräckaste kolibrierna – Rainbow-bearded Thornbill – gör ju inte så mycket. Och väl på plats visade en hanne sig från sin allra bästa sida.

Ja, så högt befinner man sig uppe vid radioantennerna ovanför Papallacta – och det märks. Varken Zita eller jag hade andra problem med höjden än att det lätt blev längre vila mellan stegen i uppförsbackarna och såväl snöbyar som stormvindar gjorde promenaden mer dramatisk än väntat.

I detta bistra klimat lever det mellanting mellan vadare och höna som går under namnet Rufous-bellied Seedsnipe och tillhör en familj jag aldrig tidigare sett. Vädret var ju inte det bästa och vi var på väg att ge upp när jag hittade två fåglar alldeles vid sidan av stigen 😁😁😁

En annan artgrupp jag tidigare inte sett heter canasteros och är unika för Sydamerika. Arten här uppe är Many-striped Canastero och den är trots bristen på färg en läcker liten fågel.

Dagen börjar bra! På vägen upp mot bergen ropar Daniel plötsligt att han ser en björn vid sidan om vägen och … mycket riktigt, tvärs över en ravin lufsar en glasögonbjörn (Tremarctos ornatus) kring om letar mat. Kul! Sydamerikas enda björn trivs i högländerna, men är inte alltid helt lätt att få syn på.

Gjorde en halvdagsutflykt upp i bergen öster om Quito till några varma källor på 3500 meters höjd. Vädret var strålande och vi stannade till vid Papallacta Pass, som är högsta punkten längs vägen (drygt 4000 m.ö.h) för att få lite vyer över vulkanen Antisana, som också gett namnet till nationalparken här. Sällan vädret är så här klart 🙂

Blev några kilometers brant promenad längs en bäck där vi naturligtvis plockade in ett antal nya arter, men det känns på andhämtningen att vi lämnat havsnivån. Även temperaturen vittnar om höghöjdsträning. Gott då att efter halvannan timmes promenad sjunka ner i trettiogradigt vatten.

Men som sagt – några nya arter blev det …

Och väl tillbaka på Jimenita hade vi blivit uppgraderade till flottaste rummet 🙂

… blev vårt basläger under tiden på fastlandet. En underbar oas i utkanten av staden, med långa promenadstigar utmed en av traktens raviner. Haciendan var ursprungligen en släktgård för familjen Cruz, men drivs sedan ett antal år som ett hotell av Daniel och sonen Diego. Mycket hjälpsamma och välkomnande och det blev verkligen som ett andra hem under knappt två veckor, avbrutet av utflykter i öster och väster.

… och för den som aldrig tidigare varit i västra Sydamerika var det spännande att bekanta sig med såväl vanliga som ovanliga trädgårdsgäster …