Och redan innan vi hämtat ut nästa hyrbil vid Haneda reste sig en väldig siluett i fjärran – Fuji-san. Oerhört mäktig och dyrkad i evig tid. Spenderade tre dagar i dess skugga och fick svettas lite på sluttningarna i jakten på japansk järnsparv, men också njuta av fonden i hela området.
Lite mindre bil än senast och den fick slita ont för att ta oss upp till femte stationen på berget.
Tvära kast i tillvaron – från ett nära nog folktomt Hokkaido till världens folkrikaste stad (35 miljoner). Men hotell med bra läge och en guidad tur i stan gav många intensiva intryck – korsningen där det passerar tre miljoner människor per dag, världens största fiskmarknad, imponerande japanska trädgårdar, palats och tempel. Kul!
Efter sex dagar på Hokkaido var det dags att lämna in bilen och äntra Sunflower Daisetsu för transport till Honshu. Märkligt lite folk och bara mat i maskiner, men egen hytt och mycket fågel på havet när dimman emellanåt lättade, bl.a. tre sorters albatross :).
Direkt efter student och sommarlovsstart tog Zita och jag flyget till Tokyo för vidare befordran till Kushiro på Hokkaido – första anhalten på 18 dagars Japanresa. Hämtade snart ut en SUV och styrde mot Lake Furen och boende hos Takeyoshi Matsuo.
Vänstertrafik, mycket natur och blandat väder!
En av höjdpunkterna var en havstur med Ochiishi Nature Tours, vilken visserligen stördes av en besvärlig dimma – inte ovanligt vid den här tiden på året 🙁
Men, men – bland mycket annat hittade jag så småningom målarten Tufted Puffin! Gött!
Nemuro-halvön hyste åtskilliga par japansk trana och längst ut låg Nosappu, där man i diset kunde skymta öarna ryssarna tog efter andra världskriget. Men roligast var nog de sjungande rubinnäktergalarna 🙂
I Rausu hamnade vi på ett flott hotell med egen onsen och fantastisk mat. Och inte blev det sämre av att världens största uggla – Blakiston’s Fish Owl – hade show efter många timmars väntan …
Roddade så efter en knapp månad ihop en båt ut till Svenska högarna och efter nattkörning och båtfärd i dimma sprack det upp och kryss nummer 440 var ett faktum. Såväl lokalen som knölsvärtan var trevliga bekantskaper – synd bara att alpseglaren som dök upp där tre timmar senare inte kunde varit lite tidigare 😉
… har funnits i tankarna länge, men efter att vi gett en resa dit till Tobbe i 50-årspresent blev det äntligen av – två år försenat. 15 personer mellan fem och sextio tillbringade fem dygn i ett
socialt experiment värdigt Lars Norén … nja, kanske inte, men gott väder och gott humör bidrog till succén – det var väl bara fågeltillgången som lämnade mer att önska. Isabellastenskvätta i topp är i och för sig inte att förakta, men efter det var det rätt magert. Dock en mycket trevlig tripp!
Lite blandade bilder från dagarna på ön …
… om religionsämnets roll i Europa tillsammans med sju trivsamma kollegor, 15 plusgrader,
turistliv, strålande sol och massor av god mat och gott vin. Because we’re worth it!
– eller bara El Valle i folkmun, var sista målet innan hemresan. Petter längtade väl kanske inte direkt till bergen, men platsen låg lagom till halvvägs mellan Playa Venao och flygplatsen. Hamnade på ett mysigt boende – The Golden Frog – och fördrev de sista dagarna med diverse utflykter. Tre fantastiska veckor i Panama har gett avtryck och det är med varma minnen och goda vibbar vi lämnar för ett gråkallt Sverige.
Det var inte bara Petter som gillade Playa Venao, en makalöst vacker strand längst i sydost på Azuero-halvön med Panamas bästa surfingvågor. Fräscht hotell och fem lata dagar, där den svåraste frågan för dagen var vilken som skulle bli dagens lunchrestaurant …
… men några fåglar blev det väl också emellanåt …
Efter området vid kanalen bar det på juldagen av tvärs igenom landet på helt OK vägar och framåt kvällningen nådde vi Boquete i hällande regn, samtidigt med en miljon andra … Svaret på trafikstockningen kom senare när gatorna fylldes av människor och en påkostad karnevalskortege gick av stapeln. Hamnade med tiden på en argentinsk restaurant där juldagsnatten fylldes av latinamerikanskt sväng … och alla dansade (eller nästan …)
Regn och regn och … satte stopp för vandringen längs Sendero los Quetzales men med Terry van der Voorens hjälp hittade vi såväl häftig natur som en hel del fågel.
