… Narta Lagoon är ett fågelskådarnas Mecka och egentligen den enda platsen vi besökte där det verkligen var gott om fågel. Här häckar krushuvade pelikaner jämte flamingos, diverse vadare och stora kolonier av såväl småtärna som rödvingad vadarsvala. Fina morgontimmar bättrade på reselistan avsevärt …
Staden Berat är känt för sin medeltida borg och de vita husen som klättrar uppför bergssidan. En trevlig bekantskap på vägen hem från Narta, även om det innebar en omväg på säkert tio mil.
… ja, eftersom det ligger mindre än 25 mil bort passar det ju bra att lägga land nummer 62 till listan av besökta länder. Besökte den idylliska halvön Lini på den albanska sidan av Ohridsjön …
… innan vi rullade över gränsen till Makedonien i den mäktiga nationalparken Galichia. Plötslig dieselbrist skapade en del ångest, men det löste sig så småningom smidigt i Ohrid – för övrigt ett av UNESCO:s världsarv och en pittoresk stad.
… kallas också Skanderbegs udde, efter den store albanske frihetshjälten, och ligger fem mil norr om Dürres. Vindlande vägar över bergen , men också mäktiga vyer, vild natur och skyddade stränder.
Albanien var ju länge stängt för besökare och därför ett spännande resmål när det nu öppnas för turism. En vecka på resort i Dürres var behagligt, men med en Dacia Duster utanför dörren blev det både många och långa utflykter – och det var inte bara en gång den väl tilltagna markfrigången välkomnades.
Albanien hade haft den regnigaste våren i mannaminne och en del hängde fortfarande kvar, men det fick också naturen att visa sig från sin grönaste sida.
Det är inte många som talar annat än albanska, men med en smarta appen maps.me är det inga problem att ta sig runt. Landet är fortfarande väldigt billigt och kommer man väl utanför turistområdena vid kusten är man snart ensam turist. En god sallad, bröd och feta uppe vid Kapi Rodonit kostade 60 lek för två = knappt fem kronor.
I väntan på hemresa fick vi en avslutande dag till att strosa runt i huvudstaden, köpa souvenirer och komplettera fotomappen. Och med bilden av ett slitet och fattigt land där femtio års blockad satt sina spår, men befolkat av positiva människor och med en härlig atmosfär avslutar vi jullovet.
… i ett All inclusive-komplex invaderat av kanadensare var välkommet, även om vädret inte riktigt var på vår sida. En hel del moln, lite regn och en frisk bris gjorde att vi inte ens testade poolerna, men … det fanns ju fåglar i krokarna …
… även om den tropiska orkanen Irma hade lämnat sina tydliga spår. De flesta träd som fortfarande stod upp var i stort sett avlövade, mycket av mangroven var utraderad, överallt kryllade det av skräp som vattnet fört med sig och många av öns byggnader var i desperat behov av renovering. Dessutom hade många större fåglar, exv. flamingos, blåst sönder och även av tättingar märktes att de var fåtaliga.
… det är ändå landsbygden som är Kuba. Här rullar livet på i ett tempo som inte verkar vara högre än det alltid varit och mycket av arbetet sker fortfarande manuellt. Men så avsätter också Kuba, alla gamla amerikanare till trots, det minsta ekologiska fotavtrycket för något land i världen.
… bjöd på många mojitos och ännu fler turister, men hade en skön atmosfär och ett av de fräckaste boendena på resan – ett casa particular från 1790, beläget alldeles i centrum.
… ett mytomspunnet namn. Här blev det mest sol och bad vid Grisbukten och så förstås en och annan fågelupplevelse, bl.a. mötet med världens minsta fågel. Hannen av bikolibri är fem centimeter mellan sjärt- och näbbspets och väger mindre än två gram (!!), dvs. 2/5 av ett vanligt A4-papper 🙂
… var målet när vi plockat ut hyrbilen, som gått 11 mil innan vi fick den. Med hjälp av maps.me-appen var det inga problem att hitta och såväl Soroa som Viñales var trevliga bekantskaper, med grottan Che Guevara gömde sig i under invasionen i Grisbukten och fräck natur … OCH kanske inte minst Cuban Tody, som sannerligen gör skäl för sitt latinska namn Todus multicolor.
