Längs vägen mot dagens huvudmål – Parque Nacional Antisana – passerade vi en häckplats för kondorer och i väntan på att parken skulle öppna kretsade så småningom 21 gamla och unga fåglar i de tidiga uppvindarna. Mäktigt och kanske den art jag helst ville se !!!

(Tyvärr blev jag så stirrig av hela upplevelsen att jag fullständigt glömde att justera kamerainställningarna, vilket ledde till att bilderna blev – sådär … men det är ju upplevelsen som är viktigast 😉)

… är en del av den gamla vägen över bergspasset och blev vår väg nerför berget. Att det dessutom, förutom allt annat, är bästa lokalen för en av de fräckaste kolibrierna – Rainbow-bearded Thornbill – gör ju inte så mycket. Och väl på plats visade en hanne sig från sin allra bästa sida.

Ja, så högt befinner man sig uppe vid radioantennerna ovanför Papallacta – och det märks.
Varken Zita eller jag hade andra problem med höjden än att det lätt blev längre vila mellan
stegen i uppförsbackarna och såväl snöbyar som stormvindar gjorde promenaden mer
dramatisk än väntat.

I detta bistra klimat lever det mellanting mellan vadare och höna som går under namnet
Rufous-bellied Seedsnipe och tillhör en familj jag aldrig tidigare sett. Vädret var ju inte det bästa och vi var på väg att ge upp när jag hittade två fåglar alldeles vid sidan av stigen 😁😁😁

En annan artgrupp jag tidigare inte sett heter canasteros och är unika för Sydamerika. Arten här uppe är Many-striped Canastero och den är trots bristen på färg en läcker liten fågel.

Dagen börjar bra! På vägen upp mot bergen ropar Daniel plötsligt att han ser en björn vid sidan om vägen och … mycket riktigt, tvärs över en ravin lufsar en glasögonbjörn (Tremarctos ornatus) kring och letar mat. Kul! Sydamerikas enda björn trivs i högländerna, men är inte alltid helt lätt att få syn på.

Gjorde en halvdagsutflykt upp i bergen öster om Quito till några varma källor på 3500 meters höjd. Vädret var strålande och vi stannade till vid Papallacta Pass, som är högsta punkten längs vägen (drygt 4000 m.ö.h) för att få lite vyer över vulkanen Antisana, som också gett namnet till nationalparken här. Sällan vädret är så här klart 🙂

Blev några kilometers brant promenad längs en bäck där vi naturligtvis plockade in ett antal nya arter, men det känns på andhämtningen att vi lämnat havsnivån. Även temperaturen vittnar om höghöjdsträning. Gott då att efter halvannan timmes promenad sjunka ner i trettiogradigt vatten.

Men som sagt – några nya arter blev det …

Och väl tillbaka på Jimenita hade vi blivit uppgraderade till flottaste rummet 🙂

… blev vårt basläger under tiden på fastlandet. En underbar oas i utkanten av staden, med långa promenadstigar utmed en av traktens raviner. Haciendan var ursprungligen en släktgård för familjen Cruz, men drivs sedan ett antal år som ett hotell av Daniel och sonen Diego. Mycket hjälpsamma och välkomnande och det blev verkligen som ett andra hem under knappt två veckor, avbrutet av utflykter i öster och väster.

… och för den som aldrig tidigare varit i västra Sydamerika var det spännande att bekanta sig med såväl vanliga som ovanliga trädgårdsgäster …

Festen för Max var inte riktigt över, så Zita och jag använde några dagar för att upptäcka stadens omgivningar. Bland annat blev det en trivsam utflykt till Holmön, där vi bland annat cyklade genom sommaren tvärs över ön.

… men det blev förstås en och annan fågel också, som denna långstannande hanne vitnackad svärta i Holmsunds hamn.

Så hade Jens Morin den goda smaken att hitta Sveriges första dvärgsnäppa (Calidris minutilla) på fredagskvällen den 13 maj och i gryningen den fjortonde stod vi ett helt gäng vid Klingavälsåns mynning i Skåne och kunde konstatera att den tack och lov var kvar.

På hemvägen blev det dessutom ett besök vid Örtofta sockerbruksdammar där ett par styltlöpare gör sitt bästa för att utöka listan över antalet häckfåglar i Sverige. Kanske inte den mest trivsamma miljön, men de ruvar i alla fall.