Från att inte ha muskler nog för att orka lyfta vänster ben utan att hjälpa till med armarna
krävdes träning … och åter träning. Men sjukgymnastik, kopplat till en allt starkare önskan att
släppa kryckorna, gjorde med tiden underverk.
Så när svamptiden kom lyckades jag på diverse sätt ta mig fram till vårt kantarellställe nummer ett … även om Zita stod för huvuddelen av plockningen
I trakten kring Gunnarp har ett lappugglepar fått åtminstone två ungar på vingarna, vilket
naturligtvis orsakade folksamling. Men ugglan verkade fullständigt obekymrad om all
uppståndelse och fortsatte att med framgång jaga mitt ibland folket.
Magiska djur … men lite svårt att hinna med på kryckor 😉
Lånade Lars och Bittes stuga i Strömstad och var turister i Bohuslän några dagar i slutet av juni. Bristen på andra turister och kanske framför allt norrmän var påfallande, men det betydde ju mer plats åt oss 🙂
Körde via Pilane-parken på vägen upp och det var – som alla sagt – en spännande upplevelse.
Ja, naturligtvis hann vi med en tur till Gerum, där en tokstationär svartvingad glada gick rakt in på junilistan.
Även Nordiska Akvarellmuséet i Skärhamn var en ny, men inte mindre angenäm, bekantskap. Såväl Maria Nordin som – förstås – Lars Lerin imponerade.
I dessa Corona-tider är ”hemester” ordet för dagen och vi hänger på trenden och rullar mot Öland. Med Brukshotellet i Mörbylånga som bas bar det såväl söderut som norrut på ön under några dagar efter terminsslut.
… just innan maj tog slut kom larmet. Mikael Nilsson och Mikael Molin hade hittat en möjlig,
eller utifrån bilderna mycket trolig, ORIENTPIPARE i Torslandaviken. Förstafynd för Sverige och tredje fyndet i VP. En kort fråga om Zita skulle med och tre minuter senare satt vi i bilen på väg norrut.
Och väl framme var fågeln på plats och även om soldallret suddade ut de flesta konturerna
kändes det rätt. Framåt kvällen – långt efter vi lämnat – säkrades de sista karaktärerna och kryss nummer 451 var i hamn 🙂
… och buskskvättor och andra tropikflyttare är här igen. En fantastisk tid …
En art som definitivt behövde uppdateras i mitt fotoarkiv var rosenfink – denna läckert röda art med sin karakteristiska sång. Morgan berättade att han haft en sjungande, utfärgad hane i södra Falkenberg, så en vacker, men tidig morgon i slutet av maj var jag på plats.
Och efter några härliga timmar hade jag bilderna jag saknat. Helt OK!
Nere vid Hallandsåsen hittades i början av det nya året den största bergfinksflock som någonsin setts i Sverige (och världen?). Zita, Lars och jag rullade dit och fick en upplevelse av mängd vi sent ska glömma. Givetvis helt omöjligt att avgöra antal, men flera miljoner individer handlade det definitivt om. Fåglarna kom för att ta nattkvist i kvällningen och det var som en timslång våg av kompakt biomassa som passerade strax över våra huvuden. Imponerande!
Uppe med tuppen. Idag ska vi åka fyrhjulsdrivet på den enda väg som leder in mot parkens centrum.
Och inte bara uppe med tuppen, utan snart också framme hos tuppen … första målet var en
utfodringsplats för Sri Lanka Spurfowl och Sri Lanka Junglefowl … och de var snart klara …
Den engagerade eldsjäl som alltsedan 70-talet kämpat för bevarandet av Sinharajas skogar och dessutom driver en enkel lodge där jeepvägen slutar heter Martin Vijesinghe. Här blev det
frukost till underhållning av aktiviteterna vid lodgens alla feeders.
Inne i det som utgör den egentliga nationalparken fortsatte arterna att strömma till. Roligast var nog några Red-faced Malkohas, som höll till i trädtopparna säkert 100 meter över våra huvuden … för att efter vi väntat tålmodigt plötsligt hoppa kring strax ovanför oss …
så blev det bilder också
Allt handlar naturligtvis inte bara om fåglar … eller …
En ack så liten, men inte mindre läcker, Green Vine Snake försökte förgäves att smälta in i
omgivningens grönska …
Dagen lider mot sitt slut och vid parkkontoret möts vi av en grupp av Sri Lankas nationalfågel – Sri Lanka Blue Magpie, vilket i sin tur innebär att vi lyckades att på mindre än fem dagar se samtliga öns 32 endemer. Well done!
… Sri Lankas sista spillra av ursprunglig regnskog, med så gott som alla endemer förutom allt annat, var målet för de avslutande två dagarna med naturfokus. Fick ett rum med utsikt strax utanför parken.
… och överst på önskelistan stod naturligtvis Serendib Scops Owl, som inte ens var uppfunnen när jag var här senast – den beskrevs första gången så sent som 2001. Och visst hade vår guide järnkoll på var de befann sig …
… och när mörkret föll var det dags för att om möjligt få en skymt av en annan endem som stod nästan lika högt på önskelistan – Sri Lanka Bay Owl.
Thilina kände till en möjlig hotspot och efter en svettig klättring på smala stigar i nermörkret, med blinkande eldflugor som enda synligt sällskap, var vi framme. Hörde något som kan ha
varit en uggla när Thilinas telefon ringde och meddelade att en Bay Owl just nu ropade nära
vägen vid park entrance. Snabb förflyttning tillbaka till bilen på lika slingrande och mörka stigar, racerkörning en knapp mil och vi var framme …
och där satt den, fullt exponerad i ficklampans sken. Häftigt!
