Efter två misslyckade försök gick det äntligen vägen och ZIta fick sitt kryss. Tredje gången gillt säger man ju och så blev det. Men det var det värt … vilken helt magisk frukost tillsammans … även om vädret var rätt grått 🙂
Helg igen och i den tidiga morgonen rullade bilden mot Skanör, där en köldhärdig gulhämpling tillbringat vintern i en villaträdgård. Och visst satt den där och käkade hampafrön. Kul februarikryss …
… och inte blev det tråkigare när det hittades en tornuggla på dagkvist bara ett stenkast därifrån senare på dagen (visserligen hade vi flyttat oss några mil åt nordost vid det laget, men det var sååå lätt att vända tillbaka).
Och när min konvalescens är inne på upploppet i slutet av oktober dyker så en mongolfink upp i Venjan, Dalarna – första fyndet i landet och andra i VP.
Ja, varför inte … tänkte jag och satt snart i bilen. Väl framme i den första gryningen syntes fågeln inte till, men snart hoppade den runt på gårdsplanen tillsammans med en korttålärka – fräck kombo. Kanske inte fågelvärldens mest färgrika eller karismatiska, men det innebar trots allt att Sverigekryss nummer 452 är i hamn 🙂
På lördagskvällen ringer Hage och frågar om jag är intresserad av att åka ut och titta på/ fotografera järpe. OM JAG ÄR … lite av en dröm och dessutom en av fyra återstående fotoarter som är kvar innan jag har kort på samtliga, som häckar i Sverige 🙂
Hage har fått tips om en spelgalen järptupp utanför Målsryd och i den tidiga söndagsmorgonen är vi där – för ett skådespel jag sent ska glömma. Strax dyker huvudpersonen upp på scenen – som tyvärr är i kanten av en större nyavverkning – och det blir snart svårt att hålla honom bortom närgränsen. Under drygt en timmes tid knallar han runt och emellanåt till och med över oss där vi tar plats i mossan, samtidigt som han hela tiden avger ett kurrande läte – helt olikt det högfrekventa spellätet. Jag inser plötsligt att jag har svårt att bli av med ett envetet leende som fastnat i sitt ytterläge 😀
Med tiden ansluter allt fler människor och vi tackar för oss. Väl hemma tar jag med Zita för att visa skådespelet – men, naturen är inte alltid förutsägbar och efter två timmars letande får vi tyvärr ge upp. Järpen syns inte till – kanske har han tröttnat på all uppmärksamhet 🙁
En sibirisk piplärka hittades vid Dalabadet i södra Skåne och när den efter några dagar fortfarande var kvar och dessutom visade sig jättefint blev konvalescensens relativa stillhet alltför tung och fredagen 9 oktober var jag först på plats. Snart anslöt flera och snart var vi kanske tjugo som letade … utan någon lycka. Det var inte annat än att bryta ihop och ge upp … och snart rullade jag norrut igen 🙁
Tio minuter hann jag innan larmet om att den återfunnits kom och en u-sväng och åtta minuter senare stod jag också och tittade på den – som en liten mus kilade den runt mellan grästuvorna för att emellanåt försvinna in i dem. Ja – jag fick mina bilder och … som man säger … slutet gott, allting gott 🙂
Från att inte ha muskler nog för att orka lyfta vänster ben utan att hjälpa till med armarna krävdes träning … och åter träning. Men sjukgymnastik, kopplat till en allt starkare önskan att släppa kryckorna, gjorde med tiden underverk.
Så när svamptiden kom lyckades jag på diverse sätt ta mig fram till vårt kantarellställe nummer ett … även om Zita stod för huvuddelen av plockningen
I trakten kring Gunnarp har ett lappugglepar fått åtminstone två ungar på vingarna, vilket naturligtvis orsakade folksamling. Men- som ugglor ofta är – verkade de fullständigt obekymrade om all uppståndelse och fortsatte att med framgång jaga mitt ibland folket. Magiska djur … men lite svårt att hinna med på kryckor 😉
Lånade Lars och Bittes stuga i Strömstad och var turister i Bohuslän några dagar i slutet av juni. Bristen på andra turister och kanske framför allt norrmän var påfallande, men det betydde ju mer plats åt oss 🙂
Körde via Pilane-parken på vägen upp och det var – som alla sagt – en spännande upplevelse.
Ja, naturligtvis hann vi med en tur till Gerum, där en tokstationär svartvingad glada gick rakt in på junilistan.
Även Nordiska Akvarellmuséet i Skärhamn var en ny, men inte mindre angenäm, bekantskap. Såväl Maria Nordin som – förstås – Lars Lerin imponerade.
I dessa Corona-tider är ”hemester” ordet för dagen och vi hänger på trenden och rullar mot Öland. Med Brukshotellet i Mörbylånga som bas bar det såväl söderut som norrut på ön under några dagar efter terminsslut.
… just innan maj tog slut kom larmet. Mikael Nilsson och Mikael Molin hade hittat en möjlig, eller utifrån bilderna mycket trolig, ORIENTPIPARE i Torslandaviken. Förstafynd för Sverige och tredje fyndet i VP. En kort fråga om Zita skulle med och tre minuter senare satt vi i bilen på väg norrut. Och väl framme var fågeln på plats och även om soldallret suddade ut de flesta konturerna kändes det rätt. Framåt kvällen – långt efter vi lämnat – säkrades de sista karaktärerna och kryss nummer 451 var i hamn 🙂
