Ja, det är väl kanske inte helt sant, men väl ombord fick vi veta att en av båtens två generatorer har kollapsat och kaptenen har fått strikta order om att den måste lagas innan vi får fortsätta. Det innebär att vi omedelbart går till båtverkstaden på Isla Santa Cruz. Inte helt muntra miner ombord, men inte mycket att göra åt 🙁 Det är bara att hoppas att reparationerna går fort.
… blev nästa etappmål. En karg vulkanö med många läckra formationer och fantastiska snorkelvatten. Men först tog vi oss en titt på stranden vid den kända Pinnacle Rock, där ögruppens endemiska pingvinerna ibland håller till …
Dagarna är uppbyggda på liknande sätt och delar tiden mellan promenader och snorkling – och nu var det dags att hoppa i det 23-gradiga vattnet. Väldigt fin snorkling kring Pinnacle Rock – men tyvärr inga bilder.
Ön är 114 meter hög och det blev många trappor innan vi nådde toppen och en underbart vacker utsikt över ögruppen.
Dags att snorkla efter hammarhajar … och Zita hade turen att få en skymt av en innan en lika oväntad som smärtsam närkontakt med den mytiska portugisiska örlogsfararen, Man-o-War, fick oss alla att söka skydd i gummibåtarna. Lik en liten blå manet med långa, klistriga nässeltrådar lämnade den ilsket röda svullnader på de flesta av oss. Dock lade det sig efter några timmar och vi gjorde ytterligare en landstigning i nordöstra delen av bukten. Läckra Swallow-tailed Gulls, sjölejon, häckande Frigatebirds, Genovesa Cactus Finches och mycket annat fyllde snart minneskorten.
Efter en natts transport rakt norrut möts vi på resans nordligaste anhalt av namn som Prince Philip’s steps och Darwin Bay … plus och annan Galapagos Fur Seal och mängder av Nazca och Red-footed Boobies (läste en uppgift om 200 000 av den senare) …
… för att inte tala om de första mötena med diverse lika små som grå men ändå olika Darwinfinkar …
… och längre norrut på ön bodde ett oöverskådligt antal Wedge-rumped Storm Petrels, vilka gav den dagaktiva, endemiska rasen av jorduggla en aldrig sinande födokälla …
Snart lättade vi ankar och styrde kurs mot Isla Santa Cruz och sandstranden Las Bachas beach, kanske mest känd för de fartygsrester som finns kvar på stranden allt sedan andra världskriget.
… börjar mötet med Galapagos. I väntan på att komma ombord på Golondrina II, båten som ska bli vårt hem i åtta dagar, möter vi jämte Darwinfinkar och Land Iguanas de övriga tio personerna som ska ombord.
Så var det dags att lämna kvar dunjackor, vandringskängor och annan ballast på fastlandet för vidarebefordran till Galapagosöarna 100 mil västerut. Så spännande!
Sista fastlandsdagen satte vi kurs mot staden Otavalo tio mil norr om Quito, där landets mest berömda marknad går av stapeln mer eller mindre varje dag. Några alpackaulltröjor och lite konst blev vårt efter sedvanligt prutande, som lämnade såväl köpare som säljare nöjda och glada.
Hittade en enkel men god lunchrestaurant, där en mättande potatissoppa med popcorn (!) och dricka gick på femton kronor … för två.
Det blev i alla fall en liten tummetott av den planerade tvådagarstrippen till the eastern slopes. Började med ett trevligt litet privat reservat – Concierto de Aves – där vi såväl kompletterade kolibrilistan som, efter mycket slit, lyckades hänga in båda quetzalerna.
Gott att stå under tak när det öser ner, men regnet tycks koncentrera fåglarna kring matningarna ännu mer. Fortsatte efter morgontimmarna upp till Guango, bland annat med förhoppningar om att få syn på några Torrent Ducks. Och … det gick … en kort glimt av hannen, men när han dök tre sekunder senare var han som uppslukad och sågs aldrig mer.
Och vid sockerlösningen väntade bland många andra den snyggaste av dem alla – Long-tailed Sylph – på att komma med på bild …
Jordskreden sätter fortfarande käppar i hjulet för vår planering och istället för en tvådagars tur i den östra bergskedjan blev det en långresa till låglandet i väster, närmare bestämt låglandsskogen kring Rio Silanche. Svettiga promenader i våtvarm skog och en hel del myggor … men också en massa nya arter direkt in på listan 🙂
