… och vi kommer allt längre söderut. Fjällgåsprojektets framgångsrika arbete visar sig vid Lillfjärden mitt i Hudiksvall, där ett ökande antal fjällgäss tillbringar somrarna. När vi var där såg vi 47 stycken av denna näpna lilla gås.
… rymde ju många idyller och var en positiv bekantskap. Precis så här i början av säsongen hade båtarna ut i skärgården inte ännu börjat gå, men ett trevligt fik i Bönhamn var öppet och erbjöd fin utsikt mot högbonden. Och Höga kustenbron var ett imponerande bygge …
… var en väldigt trevlig bekantskap. Gick några långa och rätt krävande promenader i riktigt fin barrskogsmiljö.
Fågelmässigt har resan varit näst intill succé … det är väl bara den tretåiga hackspetten man mer eller mindre kunde räknat med att ha fått in … och sista morgonen säger plötsligt Zita – ”Där sitter den!”. Javisst – så var även den klar … och som en extra bonus fick vi sällskap av en nyfiken lavskrika på vägen tillbaka till bilen.
En vanlig orkidé i dessa skogar är skogsnycklar.
På vägen ner mot kusten passerade vi skylten som visar var polcirkeln går … trodde jag. Men nu visade det sig att polcirkeln, beroende på variationen i jordaxelns lutning, för närvarande rör sig norrut med cirka 15 meter per år – eller 1500 meter på 100 år.
Jaja – vi passade på att fixa lite snabbmakaroner och köttfärssås nere vid Lilla Luleälven på samma gång 🙂
Samemuséet i Jokkmokk – Ájtte – visar den samiska kulturen i Sverige förr och nu och var, liksom den tillhörande fjällträdgården, en positiv överraskning.
Javisst fanns här en och annan mygga, men långt ifrån så illa som ryktet gjorde gällande. Nu var det dags för Zita att kryssa videsparv … och för oss båda att höra sjungande dvärgsparv för första gången. Och det gick vägen – videsparven hörde vi bara, men dvärgsparvarna visade upp sig fint i detta norrländska myrlandskap.
Om resan till Abisko i stort följde inlandsvägen blir det kustvägen söderut. Första stoppet efter att ha lämnat Abisko i allt annat än inbjudande väder blev däremot Kiruna, där Zita köpte en ny regnjacka och jag ett nytt liggunderlag. Men viktigast var ändå besöket vid Institutionen för Rymdfysik … eftersom det är lättast tillgängliga lokalen för lappmes vilket också gav en bildmässig kvalitetsförbättring 🙂
Ja, då var vi i själva sinnebilden för fjällvärlden. Efter en magiskt fin inledning tog vinden i och det blev – även i detta avseende – som man tänker sig fjällvärlden, med växlande mörka moln och strålande solsken ackompanjerat av en ihållande hård västvind.
Tyvärr öppnade liften upp till Njulla inte förrän imorgon, men det hindrade inte diverse promenader – bland annat i Stordalen, strax öster om Abisko.
Passade på att pröva det egenhändigt tillagade torrfodret – köttfärssås med snabbmakaroner. Mmmmm!
Gick en sväng på Kungsleden, så kan man bocka av den på sin bucket list också 🙂
Bilen rullar vidare med två resenärer, som är lite småtrötta efter senaste natten i björngömsle. Dagens tänkta slutmål var ett fjällrävsgryt i Stekenjokk, men vi får se vad det blir …
Blåstjärten livade upp och vi tuggar oss fram via vackra vägar och goda fikapauser för att framåt tidig kväll återse Klimpfjäll – 29 år senare. Bestämmer oss för att slå upp tältet och letar efter lämplig plats när BA-larmet berättar att en nordsångare just i denna stund sjunger för full hals vid västra tunnelmynningen i Abisko – 73 mil bort.
Den korta frågan från Zita – ”Åker vi direkt?” – förenklar beslutsprocessen och snart rullar vi norrut genom ett midnattssoligt Norrland.
Klockan 04:40 – drygt åtta timmar senare – stänger jag så sista tomma luckan i ”Fotografier av svenska häckfåglar”, som förmodligen första svensk 😀
Såååå kul – men det var helt klart rätt gott att krypa ner i sovsäcken i tältet när adrenalinpåslaget började lägga sig …
Stutvattenberget i Dorotea kommun är platsen för dagen. Flera före oss hade sett blåstjärt vid stugan på toppen, men det var några dagar sedan och sedan inga rapporter. Nåväl – bilen tog sig fram till vändplatsen på allt sämre väg och väl där möttes vi av hundra och åter hundra utsvultna bromsar. Men värmen från bilkarossen var större än vår och vi smet iväg längs stigen uppför berget och kom snart fram till stugan och brandtornet med milsvid utsikt över tajgan. Och snart hörde vi också den lite vemodiga med helt magiska sången från inte bara en, utan två blåstjärtar som sjöng duett. Smög närmare och plötsligt i en öppning satt den där – inte någon outfärgad ettåring utan en klarblå ädelsten som gnistrade i solen. Galet snygg … och mytomspunnen. 25 år sedan mötet i Naakajärvi, men minst lika omtumlande.
