Det blev i alla fall en liten tummetott av den planerade tvådagarstrippen till the eastern slopes. Började med ett trevligt litet privat reservat – Concierto de Aves – där vi såväl kompletterade kolibrilistan som, efter mycket slit, lyckades hänga in båda quetzalerna.

Gott att stå under tak när det öser ner, men regnet tycks koncentrera fåglarna kring matningarna ännu mer. Fortsatte efter morgontimmarna upp till Guango, bland annat med förhoppningar om att få syn på några Torrent Ducks. Och … det gick … en kort glimt av hannen, men när han dök tre sekunder senare var han som uppslukad och sågs aldrig mer.

Och vid sockerlösningen väntade bland många andra den snyggaste av dem alla – Long-tailed Sylph – på att komma med på bild …

… men tyvärr gör det också alla upplevelser inbäddade i ett fluffigt töcken, även när det inte regnar. Två kilometer före Amagusa – ett av världens rikaste områden vad gäller biodiversitet – körde vi bokstavligen in i en våt vägg och det höll i sig, med omväxlande regn och lika blött uppehållsväder.

… men en och annan fågel lyckades vi med samordnade krafter jaga rätt på …

… var en väldigt trivsam bekantskap. Först och främst är det bästa platsen om man vill se Long-wattled Umbrellabird eftersom de gärna besöker den utfordring med nattflyn som ordnas med hjälp av en UV-lampa och ett vitt lakan. Så där sitter man i gryningen och snart finns det lika många fåglar som nattflyn på platsen …

… och efter en stunds väntan dyker huvudattraktionen upp vid frukostborden, en hona Long-wattled Umbrellabird. Tyvärr utan wattle, men ändå … oerhört fräckt!!!!

… men de serverar också fantastiskt god mat och efter morgonens sittning är det dags att bänka sig till en underbar utomhusfrukost. Så här ska man ha det när det är som sämst 😄

… och vi fortsätter besöka platser som ärr optimerade för fågelfotografer. En kvinna har konverterat sin trädgård till en jättelik utfordringsstation för diverse flygfän och kameran fick återigen gå varm medan man sippade på en kopp kaffe under ett skyddande plasttak. Tangaror …

… och förstås kolibrier …

Det var här som bönderna Angel och Rodrigo Paz började visa spelplatsen för Andean Cock-of-the-Rock för att så småningom bli de första i världen som matade in antpittas och Maria, deras mer eller mindre tama Giant Antpitta, kommer när de ropar på henne – vilket gett Angel smeknamnet The Antpitta Whisperer.

Det började som sagt med Andean Cock-of-the-Rock, och så gjorde det även för oss. Redan i första ljuset var det full fart på spelplatsen och det visade sig att hannarna fått besök av en eller två honor, vilket eldade på hormonproduktionen och det var inte långa stunder de satt stilla. Men några bilder blev det i alla fall.

För oss fick bröderna Paz jobba rätt flitigt, men lyckades till slut presentera samtliga fem sorters antpittor.

.. och på de stationära matningarna var färgprakten bedövande …

Lämnade Zuro loma bakom oss med 2500 nytagna bilder i kameran, ännu fler intryck och stora leenden på läpparna. Nästa mål är reservatet Yanacocha lite högre upp i bergen och det innebar tyvärr också att vi hamnade mitt i molnen 😕

Men trots det fanns mycket att titta på …

I den tidiga morgonen hämtar vår nya guide Ivan upp oss och vi lämnar snart Quito bakom oss och tar oss på allt mindre vägar … så småningom närmast kostigar … västerut mot dagens första mål – Zuro loma.

Här har en man på sin lilla mark skapat ett fullständigt eldorado för fågelskådare i allmänhet men fotografer i synnerhet, med matningar för antpittas, tanagers, guans, tapaculos och inte minst kolibrier. Allt är riggat för att få bra bilder på allt

… omger vulkanen Antisana och består till stora delar av så kallad paramo, en stäpplik lågvuxen grässlätt, vilket naturligtvis skapar speciella förutsättningar för flora och fauna.

Vidsträckta slätter blandades med små insprängda raviner och vi hittade flera specialiserade höghöjdsarter, men målarten Andean Ibis, som anpassat sig till just denna miljö och har en liten population just här, stod tyvärr inte att finna. Men det finns ju annat …