… var ett passande utflyktsmål så där mitt i sommaren. Många fräcka installationer – inte minst ljudkulissen som ropar ”Mamma!” och ”Pappa!” med ojämna mellanrum. Kissande kvinnan hör till den fasta utställningen liksom Jenny Holzers ingraverade aforismer i muren och en lada hade blivit iordningställd för att tillfälligt husera Martin Jacobsons enorma handmålade kulisser från Jonas Gardells ”Queen of F*cking Everything”. Kul i alla fall!
Eftersom vädret inte kunde vara lämpligare passade vi på att svänga förbi Grinduga och den vägsträcka som numera sköts på bästa sätt för fjärilarna – och därför i folkmun fått det
passande namnet Fjärilsvägen. Kattunvisslare är en specialitet för området som vi såg,
men roligast var nog att för första gången få se en av Sveriges största fjärilar – aspfjäril.
En avstickare till Ockelbo och trädgårdsinspiration stod först på dagens schema. Och visst var det välordnat och snyggt. Fräckast och mest särpräglad var kanske ändå 108 meter långa
Skogens trädgård av Ulf Nordfjell, som återger den naturtyper och miljöer från Dalarna,
men i en trädgårdstappning – myrar, järn, timrade väggar, granit, gran och björk.
… och vi kommer allt längre söderut. Fjällgåsprojektets framgångsrika arbete visar sig vid
Lillfjärden mitt i Hudiksvall, där ett ökande antal fjällgäss tillbringar somrarna. När vi var där såg vi 47 stycken av denna näpna lilla gås.
… rymde ju många idyller och var en positiv bekantskap. Precis så här i början av säsongen hade båtarna ut i skärgården inte ännu börjat gå, men ett trevligt fik i Bönhamn var öppet och erbjöd fin utsikt mot högbonden. Och Höga kustenbron var ett imponerande bygge …
… var en väldigt trevlig bekantskap. Gick några långa och rätt krävande promenader i riktigt fin barrskogsmiljö.
Fågelmässigt har resan varit näst intill succé … det är väl bara den tretåiga hackspetten man mer eller mindre kunde räknat med att ha fått in … och sista morgonen säger plötsligt Zita – ”Där sitter den!”.
Javisst – så var även den klar … och som en extra bonus fick vi sällskap av en nyfiken lavskrika på vägen tillbaka till bilen.
En vanlig orkidé i dessa skogar är skogsnycklar.
På vägen ner mot kusten passerade vi skylten som visar var polcirkeln går … trodde jag. Men nu visade det sig att polcirkeln, beroende på variationen i jordaxelns lutning, för närvarande rör sig norrut med cirka 15 meter per år – eller 1500 meter på 100 år.
Jaja – vi passade på att fixa lite snabbmakaroner och köttfärssås nere vid Lilla Luleälven på samma gång 🙂
Samemuséet i Jokkmokk – Ájtte – visar den samiska kulturen i Sverige förr och nu och var,
liksom den tillhörande fjällträdgården, en positiv överraskning.
Javisst fanns här en och annan mygga, men långt ifrån så illa som ryktet gjorde gällande. Nu var det dags för Zita att kryssa videsparv … och för oss båda att höra sjungande dvärgsparv för första gången. Och det gick vägen – videsparven hörde vi bara, men dvärgsparvarna visade upp sig fint i detta norrländska myrlandskap.
Om resan till Abisko i stort följde inlandsvägen blir det kustvägen söderut. Första stoppet efter att ha lämnat Abisko i allt annat än inbjudande väder blev däremot Kiruna, där Zita köpte en ny regnjacka och jag ett nytt liggunderlag. Men viktigast var ändå besöket vid Institutionen för Rymdfysik … eftersom det är lättast tillgängliga lokalen för lappmes vilket också gav en
bildmässig kvalitetsförbättring 🙂
