Svag sydostlig vind och ett lätt dis väckte förväntningar. Trodde nog mer på ett myller av tättingar i fyrträdgården än lavinsträck över havet när jag parkerade bilen vid fyren på Morups tånge strax innan fem. Men det skulle visa sig vara fel – någon enstaka lövsångare och ärtsångare var det som bjöds i tättingväg, men redan tidigt drog mindre flockar av smålommar och silvertärnor förbi över havet. Summor på 458 smålommar och 415 tärnor fram till åtta gjorde att vi inte var sysslolösa, men höjdpunkterna var definitivt dagens två vitnäbbade islommar – först en 2k-fågel och knappa halvtimmen senare en gammal fågel i sommardräkt, med elfenbensnäbben gnistrande i morgonljuset en dryg kilometer ut. Magin runt dessa fåglar är bedövande. Och det som upplevdes som en njutobs på behagligt håll blev däremot något helt annat dokumenterat på foto – men man ser ju ändå vad det är … 🙂

Blåhaken är en fågel med en alldeles särskild karisma. Som nära släkting till näktergalen – Linné kallade den till och med fjällens näktergal – är den inte bara magiskt snygg utan också en utomordentlig sångare. Därför är det extra roligt när den centraleuropeiska underarten Vitstjärnig blåhake (ssp. cyanecula) sprider sig norrut och efter att de senaste åren ha expanderat i Danmark sitter just nu åtminstone fyra hannar och sjunger på olika platser i Skåne.  Och … då är det bara att packa kameran och ge sig av. Nedan några bilder från Farhult i Nordvästskåne.

Ringtrast rastar i mindre antal på Västkusten på sin väg till häckplatserna i fjällen, men är en läcker art man varje vår bemödar sig lite extra för att få se – och i bästa fall fotografera. Som trastar i allmänhet är de oftast nervösa och lättskrämda och tar till vingarna innan man kommit nära, dvs. en utmaning för en fotograf. En tur till Gubbanäsan innan jobbet en solig måndagsmorgon och lite trixande gav i alla fall bättre bilder än vad jag hade tidigare … innan batteriet tog slut.

… på Skövde skjutfält. Så fick jag då äntligen möjlighet att uppleva ett riktigt orrspel. Tillbringade natten frysande i lånat gömsle, men det var det värt när tupparna hördes mindre än fem meter från min sovsäck innan första gryningsljuset. Snart kunde jag räkna ihop åtminstone 19 tuppar kring gömslet … när två andra fotografer helt ogenerat stövlar fram och skrämmer hela flocken. Helvete 🙁

Nåväl, nån timme senare återkom flocken och bjöd på förstklassig underhållning. Med tiden steg solen över trädtopparna och drev rimfrosten, som under natten målat skjutfältet i vitt, på flykten. Och redan vid halv nio var föreställningen över … för den här gången … det blir nog fler besök!

I Glommens hamn rastar sedan några dagar en gammal hanne svärta (Melanitta fusca), en art man annars på västkusten mest ser på sträck och då ofta på relativt långa avstånd.
Nu är det lättare att komma nära och det har också blivit en och annan bild på denna läckra fågel.

Tyvärr tappar bilderna lite i skönhet då man vet att ena vingen är bruten och att svärthannen förmodligen inom en snar framtid kommer att sluta sina dagar i hamnbassängen oavsett hur mycket den försöker att putsa sig frisk. Men en fantastiskt vacker fågel är det!

… såååå efterlängtad och som alltid tror man att den är här för att stanna när solen värmer frusna nordbor och temperaturen klättrar över tolvgradersstrecket … men i nästa stund är vi åter kring nollan, snön hänger i luften och talgoxar och koltrastar återgår till ”no song mode”. Torsdagseftermiddagen bjöd i alla fall på underbart vårväder och en promenad ute på Getterön bjöd på lite spelflygande vipor, men inte mycket annat … tills marken i Bengtssons häck plötsligt kryllade av nyanlända och febrilt födosökande kungsfåglar. Fräckt!

När nordostliga vindar – som så ofta på våren –  håller tillbaka ejdersträcket längs kusten kan man alltid ta en tur in i skogslandet och låta trummande spettar, sjungande dubbeltrastar och kanske någon spelande sparvuggla förgylla morgonen. Och visst – efter lite väntan och lagom till att solen bröt igenom molnen var den där …
Sparvugglan – som ett litet skogstroll i grantoppen –  är Sveriges minsta uggla. men en riktig tuffing som framför allt lever på smågnagare och fåglar – ibland lika stora som den själv.