I början av juni fångades en trolig rostsångare i näten på Nidingen, den sista av rödsångarna som jag har kvar. Bilderna ser bra ut och en fjäder samlades in. Tyvärr sågs aldrig fågeln igen och jag glömde bort alltsammans – tills samma fågel återfångades i slutet av månaden.
Sebastian Sjöfors lade på Facebook ut ett upprop om att åka ut måndag 30 juni och jag anmälde mig – på vinst och förlust. Morgan hängde också på och på plats i Gottskär klockan 09.30 var elva entusiastiska skådare. Skrev till Andy Hultberg som jobbade på ön och han gladde oss med att den översomrande lunnefågeln i alla fall var på plats – men rostsångaren hade man inte sett röken av.

Väl på plats kändes det värre än nålen i
höstacken – växtligheten är massiv och ogenomtränglig och det är svårt att veta var man ska leta. Dessutom är lunnefågeln inte sedd på en timme 😓

Men … så simmade lunnefågeln fram strax utanför stranden i nordost och när vi halvtimmen senare satt och fikade kom Andys dotter Elma tillbaka efter en nätrunda och berättade att hon hört en lockande Sylvia som inte lät som en ärtsångare vid det s.k. hönshuset. Utan större förhoppningar tog vi oss dit och … mycket riktigt … och det
låter dessutom riktigt bra för rostsångare.

Efter någon timmes fåfänga försök att få syn på fågeln bytte vi strategi och klättrade upp i en av fyrarna – längre avstånd men bättre vinkel. Och plötsligt ropar Morgan att han ser den och strax efter ser jag den kort.
Slutet gott, allting gott … eller ja, den som lever får se!