Uppe med tuppen. Idag ska vi åka fyrhjulsdrivet på den enda väg som leder in mot parkens centrum.

Och inte bara uppe med tuppen, utan snart också framme hos tuppen … första målet var en utfodringsplats för Sri Lanka Spurfowl och Sri Lanka Junglefowl … och de var snart klara …

• 

• 

Den engagerade eldsjäl som alltsedan 70-talet kämpat för bevarandet av Sinharajas skogar och dessutom driver en enkel lodge där jeepvägen slutar heter Martin Vijesinghe. Här blev det frukost till underhållning av aktiviteterna vid lodgens alla feeders.

• 

• 

• 

• 

• 

Inne i det som utgör den egentliga nationalparken fortsatte arterna att strömma till. Roligast var nog några Red-faced Malkohas, som höll till i trädtopparna säkert 100 meter över våra huvuden … för att efter vi väntat tålmodigt plötsligt hoppa kring strax ovanför oss … så blev det bilder också

Allt handlar naturligtvis inte bara om fåglar … eller …
En ack så liten, men inte mindre läcker, Green Vine Snake försökte förgäves att smälta in i omgivningens grönska …

Dagen lider mot sitt slut och vid parkkontoret möts vi av en grupp av Sri Lankas nationalfågel – Sri Lanka Blue Magpie, vilket i sin tur innebär att vi lyckades att på mindre än fem dagar se samtliga öns 32 endemer. Well done!

… Sri Lankas sista spillra av ursprunglig regnskog, med så gott som alla endemer förutom allt annat, var målet för de avslutande två dagarna med naturfokus. Fick ett rum med utsikt strax utanför parken.

… och överst på önskelistan stod naturligtvis Serendib Scops Owl, som inte ens var uppfunnen när jag var här senast – den beskrevs första gången så sent som 2001. Och visst hade vår guide järnkoll på var de befann sig …

… och när mörkret föll var det dags för att om möjligt få en skymt av en annan endem som stod nästan lika högt på önskelistan – Sri Lanka Bay Owl.
Thilina kände till en möjlig hotspot och efter en svettig klättring på smala stigar i nermörkret, med blinkande eldflugor som enda synligt sällskap, var vi framme. Hörde något som kan ha varit en uggla när Thilinas telefon ringde och meddelade att en Bay Owl just nu ropade nära vägen vid park entrance. Snabb förflyttning tillbaka till bilen på lika slingrande och mörka stigar, racerkörning en knapp mil och vi var framme … och där satt den, fullt exponerad i ficklampans sken. Häftigt!

… är en nationalpark, främst känd för sina många elefanter, men här fanns också annat att hämta.
Blue-faced Malkoha, Grey-headed Fish Eagle, Jerdon’s Bushlark, Sri Lanka Woodshrike, Tawny-bellied Babbler, White-bellied Fish Eagle och asiatisk elefant!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Lika vackra vyer på vägen ner från höjderna – svårt att ge riktig rättvisa på bild, men ändå …

… i dessa trakter hölls enligt traditionen Zita fängslad av Hanuman, och plötsligt dyker ett Zita-tempel upp … som gjort för en bild …

I den tidiga morgonen fortsatte resan upp mot de högsta höjderna vid Horton Plains. Också här var det naturligtvis en del endemiska målarter som hägrade. Och visst … snart trillade även de in …

Yellow-eared Bulbul, Sri Lanka Scimitar-Babbler, Crimson-backed Woodpecker och Sri Lanka Woodpigeon – fyra endemer rakt in på reselistan. Men även vyerna och lite däggdjur av diverse modeller fångade våra blickar, som utter, sambar och den endemiska Toque Macaque …

• 

• 

• 

Efter några timmars resa började det gå uppåt mot högländerna. Ett och annat stopp fyllde på en växande reselista och vid en myndighetsdriven restaurang, där närboende sålde vällagad och billig färdigmat, blev det lunch.

Längs vägen bredde teplantagerna ut sig över bergssidorna och snart rullade vi in i Nuwara Eliya, dit britterna flydde värmen på låglandet under kolonialismens glansdagar. Här ligger den lummiga Victoria Park, där två av resans målarter finns – Kashimir Flycatcher och Pied Thrush.

Sri Lanka har 32 endemiska arter och jakten kan börja. Jag har visserligen sett rätt många redan, men vår guide har fullt fokus …

Goda vänner bjöd på 60-årsöverraskning … dryga året för sent. Nåväl – bättre sent än aldrig och kosan ställdes för en helg till hemligt mål, som snart visade sig vara Evert Taubes hemö Vinga. Och vad kan annat bli med sådana vänner – fantastiskt trevligt sällskap och underbar mathållning. Dessutom strålande väder, mycket smått i buskarna och en överflygande större piplärka i topp, men den där riktiga stänkaren … den dök upp på Landsort 🙁

Och en i sanning magnifik skaldjursbuffé …